jess

Det fladdrar förbi framför mina ögon. Vill springa tillbaka och försöker göra det i huvet. I mina tankar går jag över alla höstlöv och vårknoppar tillbaka till dig. Lämnar inga fotspår efter mig, som om åren aldrig gått. Och jag önskar så jävla förjävligt mycket att jag kunde vara där nu. Men det går inte. Jag kommer aldrig nånsin igen vara fjorton år och kär för första gången en sommardag på Ringvägen. Inte ens om jag springer tillbaka till dig. Och fan, fan vad det känns sorgligt.

"Om kärleken vore värdelös bara för att den inte varar för alltid vore livet värdelöst av samma skäl."
                                                                             - Per Wästberg

Vi lär känna våra älskare på djupet för att när kärleken tar slut sällan känna varann alls. Din älskling blir din främling.

Hängt hos mamma och jobbat hela helgen lång. Idag var jag och åt med pappa och den delen av familjen också. Så fina allesammans, blir helt varm i kroppen av att jag har så jävla perfekta familjemedlemmar. Köpt en rosa pläd på jobbet, rensat garderoben och ätit seriöst ett kilo godis också. Nu har jag en deadline att springa ikapp, är dock lite sugen på att skriva lite så lägger säkert upp nåt alldeles för utlämnande kärleksminne senare.

När jag skrev dagbok i mellanstadiet 
lät jag alltid mina vänner läsa den.

Det var en fredagkväll om jag inte minns fel. Jag tog mig ner till närmaste bar där de sålde billig öl och jag och min vän pratade som vanligt om livet. Hon reste sig från stolen för att köpa ett till glas vin och jag drack min billiga öl för det var i slutet av månaden. Såg ut genom fönstret på vakten och alla de som stod och rökte och pratade, skrattade med varandra. Fick en känsla, visste att det var du redan innan jag såg dig. Det pirrade till i magen och jag log åt tanken på att du inte kunde springa iväg den här gången. Etsade fast ögonen i din nacke utan att skämmas över min ivrighet ända tills du vände dig om och det dröjde ett litet tag. Kan nästan minnas blicken och hur jag kunde läsa dina tankar som jag aldrig annars kunnat. Du slog dig ner på hennes stol och jag frågade hur du mådde. Du sa sådär och det var ingen idé att låtsas eller spela några spel och vi visste det. Jag minns att jag blev varm i kroppen när jag insåg att jag kommit ända in och stannat kvar där tills nu. Min vän kom tillbaka med sitt glas vin i handen och trodde du var någon jag precis träffat, så du gick direkt till dina vänner och hon tog tillbaks sin stol. Vi blev fler runt mitt bord och plötsligt drack vi alla champagne och pratade om en annan stad. Jag såg åt ditt håll hela kvällen men du fäste blicken i den som pratade i hörnet där ni satt. Senare när du skulle gå bad jag dig ta en cigarett med mig och jag sa att jag ville visa dig min port så vi gick dit. Vi kysste varann och jag ramlade nästan omkull av hur bra det var och av fylla såklart. Dina vänner och mina vänner kom efter oss med min jacka i handen och de tjatade på att du skulle följa med dem men du stannade kvar och vi gick upp till mig. Du sa att jag var charmig och jag sa att du luktade gott och hade fina kläder. Först pratade vi om sånt vi undrat och jag skällde som vanligt lite på ditt sätt att så lätt stänga mig ute. Så frågade jag varför du aldrig svarade på mitt vykort sommaren för fem år sedan eftersom jag aldrig kommer sluta undra. Du svarade att du fortfarande tar fram det varje dag och ser på det och jag sa att jag älskade dig och du sa att du älskade mig. Vi hade inte setts på två år så jag satte på vår låt och du pratade om mitt liv som du redan visste allting om. Vi låg bredvid varann och jag bad dig sova över men du sa att vi borde lära känna varann på nytt. Klockan var säkert tre när du gick och jag skulle jobba dagen efter, men jag ringde dig fem minuter efter att du lämnat mig och ville ha mer. Nästa dag hördes vi och bestämde att vi skulle ses efter helgen. Måndagen därpå missförstod vi varann om vilken dag vi sagt och jag insåg att det nog inte skulle bli av trots allt. Alldeles mitt i en konversation slutade du svara och sedan dess har jag inte hört av dig och nu är vi främlingar igen. 

Jag undrar fortfarande varför du aldrig svarade på mitt vykort.

Mina tår är frusna och jag äter mer än vanligt. Svenska ord går rakt in och texter som redan finns är tillräckliga. Det hugger till varje gång jag hör ditt namn och helt plötsligt hörs det överallt. Förresten såg jag ett litet barn i en lekställning för några veckor sedan och han påminde om dig. Jag fäller tårar till dåliga tv-program och jojobantar med rökningen. Jag drömmer om att sitta i ditt knä och höra dig säga igen att du älskar mig fast vi inte setts på två år. Köper färgglad inredning och målar läpparna röda som förut. Tänker på hur jag blommade på ett café med dig i höstas och att en efterlängtad kyss ibland känns helt fel. Har en klump i magen och tycker livet är fint med mina kaffekoppar i händerna. Jag spelar svår och hör inte av mig fast jag tänker på dig nästan hela tiden. Dagarna går och jag vaknar upp en vanlig dag i april.

Och ja, du är flera stycken.

”Jag vill vara nån i dina ögon igen”,
det var det sista jag sa till min vän.
Och vi åker alltid samma tåg,
men den gången tog han en omväg hem. 

Jag sa ”jag tror du är min själsfrände”,
han sa att han också tänkt på det.
Vi låg kvar i min säng,
men hans blick sökte sig bort mot fönstret. 

Jag är precis som jag vill när jag är med dig,
han sa ”du är finast på morgonen”.
Och vi log åt varann,
men så ringde hon och han svarade.

Han såg på mig och sa nu glittrar de igen,
jag tänkte att det är bara för dig de gör det.
Och det brann till,
men han hade inte tid med sånt så vi släckte elden.

Det är kanske lite konstigt att jag faktiskt inte tycker att det är charmigt. Snarare tvärtom. Det känns bara lättare när jag ser de där sidorna hos dig. Förr skulle jag velat vara den som räddar dig, får dig att hitta dig själv och bryta dig fri från krav och måsten. Göra dig lyckligare i dig själv. Men jag har lärt mig att inte försöka "rädda" nån, för varenda varenda gång har jag förlorat mig själv på kuppen. Så jag låter dig vara kvar där, du trivs nog bra ändå.

Åhh är så sugen och skulle verkligen om jag hade längre hår buuu...

Det vore så mycket lättare om jag bara kunde säga att jag verkligen inte bryr mig och faktiskt mena det. Och fast jag försöker ignorera det, fast jag försöker tänka bort dig, kan jag ändå inte låta bli att fortfarande hoppas. "Hoppas på något". Och visst lägger jag inte hela mig själv och mitt liv i dina händer för det har jag lärt mig att aldrig mer göra för nån igen. Ändå måste jag medge att tanken slår mig flera gånger om dagen.

"Tänker du nånsin på mig?"

Shit. Är helt rubbad av den intensiva pluggstund jag haft tills nu. Övertrött och utmattad, samtidigt hyperaktiv av allt kaffe jag varit tvungen att hälla i mig. Jaja. Nu äntligen har jag lyckats skicka in det som kan avgöra hela mitt engelskabetyg och får hoppas att jag lyckats rädda det med de senaste timmarnas slit. Och visst överraskar man sig själv när man lyckas med sånt man aldrig annars gör, men fan va jag ändå känner av min extremt låga stresstolerans. Blir som sagt heeelt rubbad. Jaja.

Idag blev jag ju upphämtad av min mamma och nu sitter jag här med henne och min fina bror och ser på tv. Älskar att umgås med familjen, något man faktiskt saknar mer än man kanske tror när man flyttar hemifrån. Har förövrigt funderat ett slag på flytten den senaste tiden. Nu har jag bott ensam i lite mer än ett år och jag tror inte jag vågat erkänna förrän nu vilken stor grej det faktiskt är. Sjuukt mycket ensamtid och ansvar som jag kanske aldrig riktigt förstod skulle läggas på mina axlar. Så ibland åker jag hem som nu och njuter av sånt jag tog för givet förut. God lagad mat och villkorslöst umgänge kan ibland locka mer än obegränsad frihet och eget ansvar.

Kom precis hem efter en underbar dag med Anna. Vi strosade ner till Vurma och drack vin, åt mat och kedjerökte i solen. Så promenerade vi vidare till Nybrokajen och åt mjukglass i gräset. Snart kommer Hedvig förbi. Vi ska ta en öl på medis och ha det bra. Och som jag och Anna så fint konstaterade:

"Vad finns det inte att vara lycklig över?"

Jag står på kanten och funderar över om jag ska kasta mig ut eller vända tillbaks medan jag kan.

Det är våldsamt. Och ovant. Jag har försökt och prövat så länge länge men aldrig har det känts såhär. Och det ska väl vara svårt antar jag. Det ska göra ont och det därför jag är så jävla rädd för det. Och än vågar jag inte kasta mig ut, än håller jag tillbaka. Men oj vad det växer sig större inom hela mig. Vibrerar i mina fingertoppar. Får ögonen att vattnas och magen att vända sig. Jag har känt det här förut och samtidigt har det aldrig förut känts som nu. Det är fruktansvärt underbart våldsamt i hela mig.

Heeeeej. God morgon. Igår var soft och trevligt. Vi drog till Charlie's och hängde där typ hela kvällen. Idag vakna jag av att August ringde och ville hitta på nåt och fan va bra för det är ju typ världens finaste väder och jag hade lätt sovit bort hela dagen annars. Så. Om en kopp kaffe drar jag nog hem till honom och hänger lite. Lovet har börjat braaa. Herråå.

PÅååsklov! Projektrapport inskickad. Mmm. Jag och Anna ska laga lit mat och äta hos mig. Sedan blir det nog utgång med Anna, Esmi och August. Soft. Nu ska jag chilla lite med Neil Young.
 

Det brände till likt ett getingstick. Snabbt. Och så puttrade svedan ett litet tag. Fast jag har blivit rätt bra på att dölja det så jag tror ingen lägger märke till vad som händer i mig. Speciellt inte du. Förut kunde jag övertydligt smälla igen dörren för att få dig att fatta. Jävla dumt sätt att säga nånting fint på insåg jag sedan. Minns att jag sagt det förut. "Tjejer fungerar tvärtom när det gäller kärlek". Kan säga nej och egentligen mena motsatsen. Drömmer om att killen likt en prins ska galoppera efter på vit häst, inte bara tacka och ta emot det där nej:et och gå därifrån. Ibland säger jag ingenting alls. Tjurar och gör mig motsägelsefullt mindre älskvärd. Som för att visa hur det känns. Tysta ord säger också något.

"Varför tittar du inte åt mitt håll istället?"

Jag blir fruktansvärt kär i det mesta just nu. Förblindas och hör varje ord som ljuv musik i öronen. Samtidigt äcklad. Så bedrövligt intryckshungrig med sinnena ständigt på helspänn. Äter och spyr, äter och spyr. Likt en bulimiker kravlar mitt kärleksfrossande inre runt i gårdagens pizza och morgondagens sallad. Förälskelse fungerar som ett superlim. Sötsmakande, bubbligt rosa och doftande av vårsol. Limmar ihop trasiga ändar och lagar det fula. Binder igår med idag i en flätad midsommarkrans. Får vakuumet vid 02:06 att skimra. Man borde gå och vara småförälskad mest hela tiden. Då skälver hjärtat och en torsdagsnatt i en alldeles för bred säng kan bli lite rosa och dofta lite vårsol.