Gråsparven när hon sjunger.

Du var liksom bra på att plocka upp mig. Minns en gång när jag var två sekunder från ett sammanbrott bland människor jag egentligen inte kände så bra och du log sådär lugnt och hjälpte mig med precis det som behövdes. Och jag tror ingen annan ens märkte det, men du har varit med mig när jag suttit på golvet och skakat av ren ångest och du vet hur jag kan bli. Liksom när du berättade om ett drag hos mig du studerat som jag inte ens visste att jag hade. Och jag tror ingen annan nånsin tänkt på det, men du har känt mig på djupet i flera år och du vet hur jag är. Kanske är just det svårast av allt. Att ingen någonsin varit så så nära inpå mig. Jag lärde känna gamla sidor, upptäckte nya och skaffade mig bättre med dig. Naken. Nästan mer avklädd än naken. Flådd och hudlös. Och du var alltid så öm och försiktig med mig. Jag var som en liten fågelunge i dina händer och du klappade mina vingar varma tills jag flög högre än förut. Och sedan tillbaks till dig. Om jag föll ner var du liksom bra på att plocka upp mig igen. Tills du en dag tröttnade och lät mig ligga kvar. Och det kändes som du skalat av min hud, mitt inre, hela mig. Jag blev en flådd liten fågelunge i gruset, alldeles för vilsen för att veta sina sidor, som om halva livet varit en lögn.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0