Chans.

Jag ska tvätta. Har verkligen inget att skriva här för jag har tröttnat på att djupgräva och dela med mig.


Sparks.

Alla nätter utom en. Jag har isolerat mig på en ö med Fågeln som vrider upp världen och mina egna tankar. Solen har bränt min hud. En död säl på stranden. Skuggrandiga stigar i skogen. Kommit på små onödiga grejer om mig själv. Alla nätter utom en. Tömt hela mig och fyllt på igen. Frisk luft. Sand. Fågelkvitter. Runda vita stenar. Tystnad. Så nu. Som en nyvaken kom jag tillbaka in till stan och nu blir det återigen alla nätter. Jag är kär i Murakami.

Twice.

Jag har haft två fina dagar. Sett Melancholia på bio, druckit öl och blivit sjungen för på tolvslaget, druckit martini och ätit äggröra på efterfest, fått överraskningsfrukost av Anna och Anna i form av jordgubbar, rosé och croissanter, varit på Fotografiska med mormor, fått tre pocketböcker och worry dolls, ätit världens största räksallad på Kulturhusets café, haft födelsedagsmiddag på en mongolisk restaurang, blivit bjuden på öl på Södra Bar, fotat soluppgången genom rutan på en taxibil. Har faktiskt aldrig haft en finare födelsedag. Alla dem som den spenderades med vet precis hur jag vill bli firad - inga uppstyltade spektakel och omsorgsfullt inlindade paket, bara jävligt fint umgänge, mat och dryck och upplevelser. Bäst.

Varje gång du möter min blick.

I strimmor filtreras ljuset genom nyvakna ögon och jag som alltid varit en kvällsmänniska känner mig ändå som mest ren och optimistisk på morgonen. I två dagar slutade jag prata, kunde knappt yttra några ord. Ingenting kom in eller ur min mun och täcket satt fastlimmat runt mig. Det var skönt, lätt. Att sluta försöka. Men så varje gång jag vaknade upp efter att ha sovit kändes mina tankar nytvättade och gårdagen mest som en snefylla. Varje gång den nyförlösta solen sipprade in och rakt igenom mig hittade jag åtminstone en anledning till att resa mig ur sängen. För vissa är anledningen att gå upp en annan människa. För vissa är anledningen att inte gå upp en annan människa. Kanske är jag morgonmänniska trots allt.


Skimret.

Ett stilla regn. Pudrar över och sköljer bort. Gatorna sprinklas sakta rena och träden duschas grönare. Genom dig flyr ett ständigt flöde och det är bara vissa som fortfarande har nattljuset fastsytt på kroppen.

Opus 36.

Antiklimax.


Dirty trip.

Det fanns glasskärvor i hela rummet men de var genomskinliga så ingen såg. Jag minns att jag tänkte att dina händer var annorlunda än jag föreställt mig men att ingenting kunde få mig att ogilla någonting på dig. Traskade upp ur en svettig säng som på två sekunder blivit iskall. Kras, kras, kras under mina fötter. Spillrorna av allt jag tänkt och drömt och känt låg där utspridda en och en lika förödmjukade. Den andra sängen var varm och jag möttes av ett leende bland lakanen. Till min förvåning var jag faktiskt den av oss som lugnt somnade in någon minut därefter med bara en stilla tanke om att kudden skulle smaka salt morgonen därpå. Det gjorde den inte.

Spökstad.

Det virvlar förbi och den gröna strömmen bakom hårt glas är som ett vimmel och samtidigt ser jag de röda stugorna lika klart. Jag prövade någons glasögon och fick det bekräftat att jag inte ser särskilt bra på långt håll. Varje gång du stod långt där borta suddade sig ditt ansikte ut till en sörja av färger och jag visste aldrig om du var arg eller glad. Med ansiktena i varandras var dina detaljer ändå lika glasklara som gårdarna och stenarna i det gröna sluddret. Din blick var dock nästan varje gång lika otydlig för mig och dina ord smutsade ner skärpan tills min logik tappade fattningen.


White sky.

Ingen sa rakt ut vad det stod men jag såg och jag tänker på det nu.


Abandon.

Jag dricker en solnedgång och låter skratten rulla ihop till en kittlande guldklimp som säger i mitt huvud du är värd nånting försök att inte glömma det igen. Så äh men vafan vi kör och låter pengarna strömma in och ut och värmen stå still, frysa till.

Take me over.

Socker, du och jag kan dansa dansa hela natten vi behöver inte tänka på morgondagen för vem bryr sig egentligen, du är jämt lätt över marken och jag är kolsyra ikväll och kanske imorgon igen.

Simon says.

Ingen av oss är vacker när vi sover. Inte sett utifrån. Men jag tycker ändå det. För allt ska inte ses ur fågelperspektiv. Man kan se med egna ögon också.


Kungen är död.

Jag har tagit studenten.

Spökstad.

Jag glömde bort varför jag fanns, sedan kom jag på det igen. Men insikten flagnar mer för varje gång. Det växer fram ett isberg i mina ådror.

Heart skipped a beat.

Tja. Imornbitti drar jag, Anna, August och Oskar till Skåne och hänger i några dar. Är tillbaks på söndag.



Om

Min profilbild

Jessi



RSS 2.0