Varje gång du möter min blick.

I strimmor filtreras ljuset genom nyvakna ögon och jag som alltid varit en kvällsmänniska känner mig ändå som mest ren och optimistisk på morgonen. I två dagar slutade jag prata, kunde knappt yttra några ord. Ingenting kom in eller ur min mun och täcket satt fastlimmat runt mig. Det var skönt, lätt. Att sluta försöka. Men så varje gång jag vaknade upp efter att ha sovit kändes mina tankar nytvättade och gårdagen mest som en snefylla. Varje gång den nyförlösta solen sipprade in och rakt igenom mig hittade jag åtminstone en anledning till att resa mig ur sängen. För vissa är anledningen att gå upp en annan människa. För vissa är anledningen att inte gå upp en annan människa. Kanske är jag morgonmänniska trots allt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0