Smile.

Jag måste till mitt landställe typ snart. Eller hem till mamma. Fristad. Nu. JA.

Hallelujah.

Jag är avtrubbad. Bedövad. Känner knappt längre. Har gått igenom samma scenario, samma visa så många gånger förut att det knappt förvånar mig längre. Jag är så van att jag knappt höjer på ögonbrynen när ännu en vändning slår till min kind. Den är röd och ärrad sedan flera år tillbaka och fortsätter ta smällar. Om och om igen. Men nu bryter jag inte ihop på samma sätt längre. Skakar av mig det, känner ett litet stick i kroppen och försöker gå vidare. Så jävla avtrubbad jag har blivit.

There must be an angel.

Jag är svintrött. Har vandrat runt mellan olika kyrkor idag och sedan efter skolan repat tills nu med Anna. Lät mycket bra tillslut. Prövade med mickar och riktig gitarr och körde ett riktigt genrep från början till slut. Ih, lite nerver finns allt kvar ändå. Nu blir det duschen och sedan dunka dunka in antiken i huvudet så jag har nåt att pränta ner på pappret imorn på svenskan. Fan, kom på att jag är frukostlös imorn med. Pengar bara försvinner asssså. Blir galen. Aja. Hejs.

The drugs don't work.

MIN JACKA HAR KOMMIT. JAG ÄR MYCKET NÖJD.


You.

Ska strax dra iväg på kyrkogång. Tänkte bara på en sak när jag vaknade imorse. Eller en massa saker, men en liten funderare hängde kvar. Måste man tänka på minnen, minnas de ordentligt många gånger om, för att tömma de på känslor? Måste man först leva i det man vill ska försvinna. Känslor, tankar, minnen. Eller försvinner de även om man lägger det åt sidan? Hm.

Sitting on the dock of the bay.

Nämen hallå där. Kom precis hem och ska nog ta och sussa snart. Jag och fina Zedenius har repat typ hela dagen. Än en gång druckit kaffe i mängder, pratat om allt möjligt, fjantat och flummat och såklart spelat musik. Efter massa timmars häng drog vi och några till en liten jazzbar för öl och mys. Nu är jag hemma här och jättetaggad på att spela. Så sjukt otimat mitt peppmode kommer. Kommer vara svinnervös när det väl bär av. Och sen njuuta länge länge av segern att ha gjort det. Mmmm. Jaja, har inte så mycket att bidra denna blogg just nu. Natti.

Walk on by.


One.

Funderar lite på gamla blogginlägg såhär på kvällskvisten. Har precis tagit en lång, varm, helt fantastisk dusch och ska nu dricka en kopp chaité. Minns ett inlägg om våfflor. Om minnen. Hur man kan ångra att man skapade dem. Nu känner jag lite sådär igen. Att jag nästan ångrar att jag skapade allt det där, för att det blir så krångligt nu efteråt. Det hade varit lättare att bara stannat kvar, varit det vi var, behållt det vi nu slängt bort helt. Istället kastade vi oss in i det, fick allt och förlorade allt. Så nu går jag och nästan ångrar litegrann. Fast jag vet att jag aldrig ångrar någonting i slutändan. Att få allt, att ge sig hän, är värt all jävla skit som det i slutet innebär, det är bara lättare att se det när man inte står mitt i spöregnet.

Funderade dessutom lite kring huruvida jag ger ut för mycket av mig själv i dessa rader. Anonyma läsare som får ta del av utvalda inre tankar och känslor. Så mindes jag ett annat inlägg, som jag klistrar in här nedanför. Ett inlägg som påminde mig om hur mycket jag älskar att visa mig mänsklig. Jag vet att alla ni, iskalla som känslosvallande, känner något, tänker något, lever i något. Och jag tycker det är befriande att lämna ut mig själv, att sänka ribban. Åsikter finns alltid, och tyckande uppstår alltid. Men vad spelar det för roll egentligen? Vi är alla människor och jag älskar att visa att jag är mänsklig, med brister och fel liksom alla andra. Och herregud vad jag har växt dessa år. Som person. Jag tillåter mig själv att bara vara på ett helt annat sätt än förut och jag har nog aldrig mått såhär bra i mig själv förut, oberoende av livets nyanser. En annan sak jag tänkte på när jag bläddrade igenom blogginläggen. Aja, natti natti.


"Precis som Romeo.

Ibland glömmer jag att du också är dödlig. Att alla ni är det. Att smärta existerar i alla världar. Jag filtrerar bara för dåligt. Gråter öppet när stenarna slår emot mig. Och glömmer bort att också du gråter. Vet det du så stolt visar mig. Är förblindad det du så misstroget gömmer. För det är först nu när jag är befriad från stenar och smärta som jag på riktigt ser. Det är nu jag ser att du också brister ibland."


Cold cold heart.

Jag tänker inte låtsas. Klart jag bryr mig om dig. Det vore väl konstigt annars. Jag bryr mig visst om hur du mår och har det, vad du tycker och tänker. Jag bryr mig fortfarande om dig, fastän du nästan fick mig att avsky dig ett tag. Det är ju inte konstigt att fortfarande bry sig, så varför låtsas? Varför detta iskalla spel som så naturligt träder in? "Hej hej." På låtsas. Ingenting är ju äkta. Håll in, håll käft, va glad och bry dig inte. Äh fan, jag bryr mig visst fortfarande och det vet du nog. 

Young Blood.

Det är heelt sjukt. Tror jag har ett hål i magen. Äter och äter och äter, och ändå är jag hungrig mest hela tiden. Så. Nu ska jag packa ner oliver och ost i väskan, dra förbi affären för att handla godis och åka till Elin och laga middag. Anna kommer också dit. Åh. Vardagsmys. Lyx. Njuuter redan.

Poesie.

Tänkte skriva att jag saknar dig. Så insåg jag att det inte är dig jag saknar. Jag saknar någon annan, kanske vet jag inte riktigt vem.

Emigrantvisa.

Nämen gomorrrrrrrrrrron.


Halo.



We have all the time in the world.

Kom nyligen hem från skolan. Hade min första filmkunskapslektion idag är sjukt nöjd med bytet, kommer bli så bra så. Efter skolan köpte jag och Anna lyxkaffe och pratade litegrann. Crushes hit och dit och all over. Det är fint sånt där. Som en vårbris. En kall höstdag. Kan inte komma mer lägligt.

Nu ska det vankas tvätt, plugg och middag. Har en tryckande huvudvärk som gör att sängen känns mest lockande nu, men samtidigt skriker magen efter föda och smutstvätten efter tvättmedel. Jag är nöjd och glad och det enda som känns lite jobbigt är att jag börjar 8.20 imorn, med andra ord, bara en liten struntsak. Hej så länge.

Sunrise.

Shit vad jag är rastlös. Kanske har dagen inte bjudit på tillräckligt med utlopp för energin så att den nu kryper runt runt i hela mig. När jag borde plugga. Läsa. I tystnad. Paniken över allt som ska göras blandas med rastlösheten och blir till ett virrvarr av energier, ett krig i min kropp. Hade jag haft nåt gott att äta skulle jag förtärt det nu men istället tuggar jag frenetiskt mitt minttuggummi. Så utöver det pirrar tankarna i mitt huvud och alla nya intryck gör sig starkt påminda i hopp om att bli bearbetade. Det börjar röra sig igen. Play. Jag är både glad och i ett mildare chocktillstånd. Äntligen. Hejdå unga dvala.


Sigh no more.

Rabarberté i min kopp. Mästaren och Margarita i min hand. Tända ljus i mitt fönster. En väldigt fet man på min tv. Mmmm. Jag älskar söndags-syrebristen i mitt rum och att jag inte har gått utanför dörren idag. Ogillar att jag är så fruktansvärt nervös inför att spela nästnästa helg att jag funderar på att ställa in.  


Imse vimse spindel.

baby

Fantasi.

Åh herregyd vad jag älskar opretto människor. Jag blir så glad när folk bara är precis som de är, ocensurerat, naket, ärligt. Det är ju så vackert. Tycker därtill att det är det oväntade och kanske udda som är det mest fina. Det är fint att våga vara människa.

All rise.

God dag. Sitter här nöjd och dricker sjukt gott kaffe ur min fina Iittalakopp. Gårdagen var värd som fan. Hämtade min fina underbara lillebror och tog med honom hem till mig. Vi lekte den aldrig för uttjatade drakleken och såg på Upp. Det är helt extremt hur mycket den lilla killen betyder för mig och hur hans existens får mig att må så sjukt bra. Baksidan på min mobil försvann...

Senare kom Anna och Astrid hem till mig och vi drog till Treat för billig öl och tequila. Därefter bar det av till Pluto som var ett rätt soft ställe. Lök och rök. Min halsduk försvann...

Nu ska jag dricka mer kaffe och försöka städa och plugga. Söndag.


Take on me.

Åh. Vaknade upp helt mosig. Trodde jag hade försovit mig men insåg snart att det är lördag idag. Ljuva lördag. Ska koka kaffe, äta frukost och städa iordning lite här hemma innan dagen kan börja. Sedan ska jag ta en rejäl fika på String typ. Vore mysigt. Aja. Hej.

Hide away.

Jag bjuder mina ytterst få läsare på att idag säga att

Jag orkar inte. Jag. Orkar. Inte.
Nu är det alldeles för mycket på en och samma gång och jag orkar inte.
Jag orkar inte.


Include me out.

Du kan inte ens unna mig ett ordentligt hej. Inte ens när jag tar första steget, banar väg, lägger upp det för dig. Jag är den enda du inte kan unna att ens hälsa på ordentligt. Och varför då? För att du trivs bra med din nya attityd? För att det är lätt att gömma sig bakom stolthet? För att du inte bryr dig överhuvudtaget? Jag vet faktiskt inte och kommer väl aldrig få veta heller. Varför du inte ens kan avsätta två sekunder till att med en hälsning hedra det vi en gång hade, visa att jag var någon du en gång brydde dig om. Jag tycker faktiskt inte att jag ber om mycket. Jag ber inte om någonting alls egentligen, bara att du ska vara lite trevlig och inte göra nåt så enkelt så jävla jobbigt.


Home.

Sitter hemma hos Anna. Hon tvättar håret och jag käkar godis i mängder. Snart tror jag det blir lite fika och sedan kanske en fransk film. Dagen börjar arta sig, hittills har den varit rätt så failad rakt igenom. Det tar emot på många sätt nu. Nästan så att mitt liv är en parodi på sig självt. Skrattretande. Allt som är jobbigt just nu är egentligen bara skrattretande.

Trouble.

Du har fått mig att känna mig både utnyttjad och förödmjukad. Jag hjälpte dig att nå tre nya insikter och möttes själv av de mest osköna beteenden. Nu är du nöjd och jag tar mer än gärna mitt pick och pack och lämnar dig långt bakom mig. Aldrig begärde jag mer än att du skulle vara en vän. Det må vara sorgligt att ersätta min tidigare, romantiska bild av dig med en ny av ett sämre slag, men jag kan inte känna att det spelar någon roll längre. Så mycket som jag gav dig, så mycket uppskattning, bekräftelse och självkänsla. Jag gav dig det. Och kvar här är jag och undrar hur det kommer sig att mina händer är fulla av smuts när jag gav bort allt det fina jag visste. Jo, för att du faktiskt inte ville mig väl. För att du inte är den goda människa och vän jag en gång kände. Och jag tänker inte ödsla en sekund till på dig. Jag tänker aldrig mer i framtiden förenas. Den här gången går jag min väg med ett trasigt minne av dig. Ett minne du förstörde, rev sönder, spottade och trampade på. Men det spelar inte längre någon roll. Jag har förlorat allt mitt hopp om dig.


America.

Dagen idag spenderades till en början ute på Ekerö där Astrid bjöd hela projektgruppen på lunch. En mysig höstpromenad och flummigt häng till följd av för mycket kaffeintag satt fint. Därefter kom Anna förbi mig och vi lagade tillsammans en omelett och pratade om det mesta, som vanligt. Senare kom även Hedvig förbi och joinade hänget. Nu ligger hon här i min säng och sover. Själv surrar tankarna i mitt huvud och frånhåller mig en välbehövd sömn.


I was made to love her.

Åh herregud vad det ibland är förödande att spara minnen i text, små detaljer som man annars skulle glömt bort. Att sitta och läsa gamla blogginlägg, tas tillbaka till en tid som ligger död, förbrukad, kan inte vara annat än laddat med ängslan. Det var så lätt att se det i stora drag. Minnas en fin tid, och en fulare tid. Inte minnas en gul ballong du blåste i ansiktet på mig så att jag skrattade högt. Inte minnas en promenad du tog ner i vinterkvällen för att köpa frukt. Inte minnas en kärlekslåt nynnandes av två röster på vägen hem från en park. Då kan inte hjärtat annat än brista ut i en sorglig undran över vad fan det var som hände. Och jag vet att det ligger så mycket mer invävt i fina meningar om små kärleksbevis. Att det fanns en verklighet som inte alltid handlade om ballonger och frukt och låtar om kärlek. Det är bara det att jag på nytt upptäcker att vi hade en fin verklighet också, att vi delade en bedårande, ärlig och vacker kärlek som jag nästan förträngt.

Your protector.

Idag har jag och Zedenius käkat skräpmat och repat. Vi har sjungit rösterna hesa, pratat sönder våra tankar, nött timmarna med varandra. Är helt omtumlad av alla ord som min mun format. Är helt snurrig av varje tanke och känsla jag levt mig in i. Varje minne jag tagit mig tillbaka till, varje analys jag har gurglat runt i huvudet. Känner mig nyvaken och intrycksmätt på samma gång. Så sjukt skönt att ensam i tystnad lägga sig i sängen och bara vara, samtidigt som tanken på närhet och omtanke aldrig tycks vara annat än lockande. Kan man få ett behov att sluta finnas? Sudda bort det och välja att inte längta mer. Äh, jag vet inte och analyser har jag fått nog av för idag. Gonatt.

Green eyes.

Allt oftare har jag börjat sätta dig i relation till annat. Prata om dig som en referens, en jämförelse. Relaterar till oss. Det är nästan lite skrämmande hur livet tog fart efter att jag gick därifrån. Jag hade trott att allt skulle stanna upp, att livet skulle bli tyst och att jag skulle fastna i ett mörkt vakuum. Att det istället sprang vidare och lämnade kvar såret efter dig helt oberört, att jag nästintill oberörd gick vidare, känns såhär i efterhand så jävla konstigt. Tidigare hade jag ältat och geggat in mig i sorgen precis som jag gjort alla gånger förut, men det var som att någon gav mig en knuff rätt ut i farten och jag bara drogs med. Tyckte det var konstigt när du pratade om att smälta saker och ting. För mig hade saker aldrig smält in, pusselbitarna aldrig fallit på plats, för att de helt enkelt slutade existera. I samma stund som vi tog slut, försvann allting i tomma intet. Det var som att någon tryckt på delete och raderat allt på en och samma gång, den dagen. Jag minns att jag vaknade upp dagen efter och var ovan i kläderna men samtidigt så kändes allt så naturligt. Som att livet hade börjat. Jag hade hittat hem. Hudlös men samtidigt starkare än någonsin. Att inse att jag redan efter denna korta tid, för det är bara två månader sedan, nu pratar om dig som någon för länge sedan är bara så märkligt. Men jag är så långt ifrån det redan nu. Jag är på andra sidan jordklotet och minns bara lite kort att jag var någonstans där borta förut, men att det faktiskt nu är en hel lång resa sedan.


Will you talk (if I listen).

God förmiddag. Idag är jag på glatt, och en aningens random, humör. En höstpromenad i solen skulle sitta fint. Langar lite posiga bilder på ingen mindre än mig själv. Ciao.



Come give me love.

Jag tror jag tänker på dig varje dag faktiskt. Flera gånger om dagen varje dag till och med.

Silent shout.

Jag har kommit på en sak. Nånting med mig själv som jag nog inte visste helt och hållet förut. Inte som nu. Jag tycker inte om när människor har hemligheter, inte vill berätta. Det bästa jag vet är att höra en annan människa öppna sig för mig. Då sjunger min själ. Det är så helande att få vara någon för någon. Att få ett bevis i form av ord att man har vunnit tillit och förtroende. Det är så vackert, precis lika vackert varje gång. Men så blir det tyst ibland, och inte ens när jag försöker dra ur tankarna och känslorna så vill dom höras. Då blir jag rädd och osäker. Famlar ensam runt i mörkret. Tvingas lyssna till mina egna tankar och känslor. Mina egna klagovisor och funderingar. Så vad jag kom på idag är att jag nog hellre tar i andras problem än mina egna. Avgudar varje okänd bekännelse, sanning, klagan. Kanske är det mycket en undanflykt från mig själv och mitt egna inre, men likväl helar dina ord mitt hjärta.


Jag vill inget hellre nu än att du ska börja berätta för mig igen.


Neverland.


Turn on me.


Liten bild, men har beställt hem jackan nu. Jackan som är sjukt snygg och hur billig som helst. Jackan som alla brudar kommer ha om sisådär en vecka eller så. Jag är nöjd.

Bad hands.

Idag är jag usel på att formulera meningar. Idag har jag lärt mig hantera en kassa. Idag har jag ätit degig äppelpaj på Multi Kulti med Hedvig och Anna. Idag vet jag inte alls varför jag ens skriver i den här bloggen.

Through your eyes.

Åkte ut till min fina mor och åt god mat i huset. Varje gång jag åker förbi den där parkeringen till mataffären, förbi busshållsplatsen, skolan, tänker jag på våra gamla tider. Tider när du och jag satt i baksätet på bilen och höll hand. Alla vardagsnätter vi stannade uppe alldeles för länge. Alla gånger vi stod och rökte i höstkylan på balkongen. Alla gånger det var du och jag. Jag blir alltid lika överrumplad, att det är just våra tider som jag minns så starkt när jag åker där på vägen. Trots att jag bodde där långt innan dig och långt efter, är du fortfarande den där bilturen hem från stationen.


When I grow up.

Jag är stum. Vart är vi påväg? Jag finner inga ord, bara en oro.

The time is now.

Någonting säger mig att jag borde radera en viss del ur mitt liv. Lägga på locket. Blunda för någonting som jag egentligen klarar mig utan, men som jag varit beroende av länge nu. Att något negativt som jag faktiskt kan välja bort finns kvar, är rent utav idiotiskt. Det är ju självklart att exkludera något förtärande ur sitt liv. Något som bara äter upp en. Som tar och tar men aldrig ger.


Always.

Sitter här i nattimman, med tända ljus och rökelse i vanlig ordning. Anna gick precis efter en mysig och skön kväll. Hon bjöd på en jättegod nudelrätt från hennes jobb och jag bjöd på kaffe och godis. Bo Kaspers och en massa prat om livet och allt vi är mitt uppe i nu. Är jättetrött efter en annars otroligt seg dag så ska krypa ner under täcket och njuta av att kunna sova relativt länge. Längtar redan till att utsövd vakna upp till en ny, härlig dag med god frukost, förhoppningsvis en träff med min söta, fina lillebror som jag saknar enormt(!) och såklart att lägga min första röst någonsin i ett val. Gonatt.

Hur ska det gå?

Du är så jävla liten egentligen. Och jag kan inte hjälpa att tycka synd om dig. Kan inte hjälpa att vilja ruska om dig och skrika "vakna upp" tills du förstår. För en dag kommer du inse att du tappar bort dig själv, inte hittar dig själv som du tror just nu. Du kommer inse att du tappat din glimt, att du valt bort det som betyder. Förlorat kärnan. För folk kan tro vad de vill om dig, men egentligen är du bara så liten. Så liten som försöker vara så mycket mer än vad du är. Jag trodde jag lärde dig att du är bra precis som du är.

Ett & Noll.

Nyvaken sitter jag här. Kokar kaffe och ägg och lyssnar på Bo Kaspers i min blårutiga skjorta. Gårkvällen var mycket trevlig. Gick ut och åt crêpes med Sara, Moa och Anna. Därefter traskade jag, Anna och hennes Västeråskompis Julia till nåt sunkigt hak och tog en öl. Där träffade jag en gammal klasskamrat, Tony(!) Herregud vad underbart att få se den sköna killen igen. Väldigt random. Efter det drog jag med Julia till Debaser och såg ett gulligt amerikanskt band och drack mer öl.

Igår efter skolan satt jag och Anna och drack kaffe på Blooms och pratade om att vara småförälskad. Senare satt vi i en trappa på Götgatsbacken, åt choklad och utbyte franska fraser. Åh vad fint det var. Nostalgi. Anna. Franska. Småförälskelser. Crêpes. Jag saknar Paris så in i helvete. Sååå... jag och Hedvig pratade om att vi och några fler ska dra dit på, inget mindre än nyår! Vore så sjukt fantastiskt. Ah. Dör lite.

Little bit.

Du ljuger ju för mig. Precis när jag börjat lita på dig, vågat tro på de ord och meningar du viskat så ömt. Dina lögner. Jag tror att jag känner dig, tror mig veta vem du är. Du sa att du byggde upp murar, inte vågade ge dig hän, och jag förstod dig för jag låg ju där och ville ha något annat än du. Sa det till dig när du precis så modigt sagt att du ville mer. Så att du håller in, öppnar munnen men inte säger något, det förstår jag. Men varför förfalskar du sanningen, förvrider den och ljuger mig rätt upp i ansiktet?  

Time of the season.



Everybody hurts.

Jag rullar in mig själv i masochism. Sprider ut det röda innersta i mig. Velar. Tvekar. Och känner så jävla mycket hela tiden. Fastnar i tankar på vad du tänker. Vill vara nära inpå dig, igen. Forma ord med varandras läppar, tumla runt i ett rus av omtanke. Jag vill räkna nattimmar med dig och skratta med ögonen åt tvåsamhet. Det är bara ett utdraget självplågeri jag vilsen simmar runt i. Låtsas ta så lätt på allt. Men fan vad jag kommer gå sönder om jag stannar kvar i det här.

Gånglek från Älvdalen.

Rotmos på plattan. Rökelse med en doft av citrongräs. Tända ljus som målar rummet stämningsfullt brandgult. Jazz på svenska dansandes i högtalarna. Livet.


Je t'aime moi non plus.

Haha! Bilden är helt random och allmänt märklig. Lite som min vardag senaste veckan. Har nu för första gången använt min fina kokplatta till att koka lite noodles. Ska rensa grejjer sedan och skriva klart skolarbetena. Förresten, Je T'Aime Moi Non Plus är en söt samt smått porrig låt. Random och märkligt va det ja.

haha!

Hang with me.

Nu ska jag iväg på ännu ett läkarbesök. Längtar redan hem.

Sockerläpp.

crush
Åh vad fiiin. Nu crushar jag här va. Anttila är en för mig färsk upptäckt och damn. Ge mig? Han är sex och själ.

När showen är slut.

Herregud. Nu blir jag bara arg. Fan. Blir nog ingen planerad spelning för mig trots allt. Åhhh.

Sexual healing.

bedroom
Fristad.


Magdalena [Livet före döden].

uh

Chugga-Chugga.

Åh. Nu är det fint fint perfekt igen. Doften av rökelse ringlar runt i rummet och med ens nostalgitrippar jag tillbaka till sköna dagar i Göteborg. Och till dagar för länge sedan i ett ärtgrönt rum med snett tak.


The ghost of Tom Joad.

Äntligen är jag hemma. Har varit vaken sedan klockan fyra och mest hängt runt på sjukhus hela dagen. Tröttsamt. Är helt slut. Nu sitter jag här i min lya som mamma möblerade om helt och hållet, totalt, jättemycket. Nöjd och glad. Har massa piller att knapra, Junip i högtalarna och kylen full av mat. Det enda som gnager lite är en viss oro för en viss vän. Hör av dig och säg att du är okej i alla fall. Jag bryr mig. Hej.


Din kärlek.

Det må vara en rolig grej att jag lade till Hedvig som "mamma" på Facebook. Det som egentligen är komiskt är att det ligger så mycket sanning i det. Alla som känner mig, inklusive jag själv, har nog insett vid det här laget att det finns tvivel kring huruvida jag är mogen nog att bo själv. Hedvig är handlingskraftig och jävligt omtänksam. Klockan halv sju kommer hon hit och vi ska tillsammans gå till Lidl och handla mat till mig för första gången på säkert en månad. Visst har jag köpt bröd hit och dit och något paket nudlar, och lite godis. Men storhandla, det var ett bra tag sedan sist. Så vackra, fina Hedvig ska åter få mig på fötter. Bättre inflytande får man leta efter. Det tar tid att vänja sig av en livlina.


Heaven's on fire.

Har en konstant lust att skriva av mig. Tankarna flimrar och snurrar runt runt i mitt huvud. Trots att de är ihåliga och tafatta fyller de mig till bredden. Tristess är min akilleshäl. När jag har tråkigt tänker jag alldeles för mycket, analyserar sönder varenda känsla och finner sedan mig själv i någon slags egenframkallad förvirran. Så jävla märkligt. Jag vill känna mig precis sådär levande som jag gjorde hela slutet av sommarlovet. Känns som att det är en omöjlighet med alla dessa måsten hängandes över en. Here we go again. Analys, analys. Jag sitter och pillar i småsten tills fingrarna blir blodiga. Kom igen.

Det är en nåd.

Satt just och betraktade min vackra lavalampa som jag en gång fick av min morfar. Intensivt och nästan plastigt rött lyser den. Jag känner mig lite som en av de där bubblorna. I samma kupa flyter jag upp upp, för att sedan falla långt ner och sedan flyta upp igen. Förändrar form, men aldrig rutin. När man är på botten finns bara en väg och det är upp, och när man är där högt i skyarna kan man bara ramla neråt. Så bittert i förenklad form. Livet känns just nu lika plastigt som den där röda färgen.


Little lion man.

Jamen vad gör man när man är hemma och sjuk egentligen? Att ta mosiga egobilder känns som ett utmärkt tidsfördriv. Rastlösheten går fan inte att fly ifrån, går mest och väntar på att Hedvig ska komma över. Och så på att dagen ska ta slut. Att mitt låtskriveri inte är på topp är som en liten nagel i ögat, en sticka i fingret eller nåt annat smått irriterande. Det som jag älskar så högt, blir bara ett ont måste när jag snubblar över orden och ackorden låter likadant. Inspiration, tack. Det är nästan så att jag önskar att någon kunde såra mig djupt, djupt så att känslorna formar egna meningar.

Spanade på flygbiljetter till Paris igår. Jag ska ta tillbaka den staden och göra den till bara min igen. Snart ska jag strosa på gator med namn jag inte förstår och smälta samman med den snirkligt romantiska atmosfären. Det känns som jag hör hemma där på nåt vis. Vilket påminner mig om det vatten jag tagit över huvudet. Jag ska på egen hand lära mig franska steg 1 och sedan tenta av minst godkänt på kursen. Tror jag lever i en fantasivärld ibland. Whatever. Allting löser sig. Nu ska jag ta en dusch.




What have I done.

bandana
berlock

Ingen blogg ska gå till spillo, nej nej. Jag tänker fortsätta prägla även denna sida med självcentrerade rader. Tiden har flytit på sedan senaste inlägget och jag tror att jag har varit lite rädd. Rädd för att lägga locket på det liv som fortfarande vibrerat i de senaste orden. Tanken på att lättsamt slänga ett helt nytt liv på högen av ett annat, avslutat, har varit märklig. Så jag har låtit bli, tills nu. Och just i detta inlägg tänker jag nog inte bre på med prat om mina vardagssysslor och nutida tankar och funderingar. Det här inlägget känns nästintill som helig mark, och jag vågar bara snabbt tassa på mina tår över det. Så jag nöjer mig med att jag tagit tjuren vid hornen och spräckt mödomshinnan en andra gång.

RSS 2.0