Stormy Monday.

Jag behöver tiden. Jag behöver tiden att få vänta in, fundera, känna efter. Och det blir så att jag automatiskt sorterar in allt som händer nu i ett fack där ingenting är menat. Fast det blir fel hur jag än gör. Du har redan tagit tillbaka din kärlek. Din öppna famn är för någon annan. Jag vill inte vara någon bara när det passar. Bara ibland. Jag vet inte om jag vill ha dig för att jag inte längre kan få dig. Eller om jag alltid velat ha dig men inte vågat erkänna det. Det jag vet är att jag bestämt mig för att inte vilja ha någon på ett tag. För jag behöver tiden. Och den som kan ge mig det, kanske också plockas ur det där facket. Men jag förstår att du inte väntar. Framför allt inte nu. Att du vänder din famn till alla de som vill ha dig. Önskar bara att det kommer vara så som du sa. Först och främst är vi alltid goda vänner.

Gråsparven när hon sjunger.

Jag tror ingen älskat mig som du gjorde.
Du såg detaljer hos mig som jag aldrig upptäckt.
Stod i blåsten. Stod kvar. Väntade. Gick aldrig din väg.
I flera år. Villkorslöst. På riktigt. Alla mina perioder.
Man blir bortskämd och naiv av att bli älskad så.
Sårad in i hjärtats rot när det tas ifrån en. För du gick.
Du valde att hellre älska någon annan. Att inte stå kvar.
Den första gång jag var redo att älska dig som ingen annan.
I flera år. Villkorslöst. På riktigt. Alla dina perioder.

Everybody hurts.

Splitter. Ett skört glas som krossats. Kvar är glassplitter. Skärvor. Trasighet.
Ska jag plocka upp bitarna? Försöka laga det som gått sönder. Försöka.
Jag har ingen aning, vet inte alls. Vet inte vad jag ska göra. Känna.
Kan inte välja. Har förmodligen inget val kvar. Jag fick yrsel av alla känslor.
Det var en lång tid sedan jag stod mitt i en sådan här ångest.
När man har tagit sönder något och inte vet om det är värt att laga eller inte.
En förlust är alltid en förlust. Att förlora är inte vackert. Det gör ont.

Låt mig få följa dig ner.

Var på premiären av Nu! igår. Jävligt fett var det. Galet med dans och folk och fiesta. Den enda partypoopern var att hela golvet var täckt av avloppsvatten för att något rör gått sönder. Galet galet. Nu ska jag dricka en liter cola och sedan ska jag hem till mamma för mys och god mat. En redig start på lovet kräver rehabilitering dagen efter. Ikväll spelar MILK på Nu! så drar kanske dit och dansar till mina kära vänners feta dunk. Eller så drar jag med ut och firar Moa. Eller så är jag hemma. Älskar lov, ingen hets på att packa helgen full, har ju hela veckan liksooom woooh.


Nothing compares to you.

Jag står här. Drar i mitt hår. Sätter upp det. Släpper ut det. Målar fransarna svarta. Kinderna rosiga och läpparna röda. Jag trär på mig fina smycken och höga klackar. Försöker göra mig fin. Och det enda jag tänker på är att jag vill göra mig fin för dig. Ikväll vill jag vara vacker i dina ögon. Och jag kommer inte ens träffa dig, det vet jag. Jag vet att du hade sett på mig och sagt med ärlig röst allt det underbara jag vill höra. Kanske till och med att mina ögon glittrar. För dig.

Like a Rolling Stone.



Haha. Mongobild som krävde fett med redigering för att överhuvudtaget bli lite snygg. Idag har jag varit hemma hos Hedvig. Hon gjorde american pancakes och varm choklad till mig. Vi tog en fet powerwalk i höstsolen, pratade massor och så följde jag med henne till jobbet och åt pizza. Sjukt nicig dag. Nu ska jag tare lite lugnt innan vi drar ut och hittar på nåt. LLOVOVVOVV!!!!!

Luminary ones.

Jag vill FEtFESTA.

Sunny.

Åh jag är äntligen fri. Nu har det mesta lagt sig och jag har nog inte varit såhär lättad på väldigt länge. Ska iväg på sånglektion idag också vilket är roligt och nåt helt annat än allt det vardagliga. Och så är det utröstning på Paradise Hotel. Kan inte bli bättre liksom. Köpte en jättegod chokladmjölk på vägen hem också och har nu bestämt mig för att investera i en O'boy-förpackning. Värt. Måste gå och storhandla på Lidl också. Jaja, nu ska jag bara njuta av att inte ha en massa måsten.

Jag har varit i alla städer.

På lovet ska jag sova ut, gå långa promenader, läsa en mysig bok, dricka varm choklad, baka, se på Eternal Sunshine, gå på Skansen, se en film på bio, gå på en teaterföreställning, vara på en fest, skriva på min novell, rensa garderoben, umgås med familjen, få ordning på min ekonomi, fika på ett café, skriva en låt, äta på restaurang, klä ut mig till nåt läskigt, åka Djurgårdsfärjan, skratta högt flera gånger, klappa på mammas katter, jobba på Hemtex, träffa en gammal vän, gå upp på mitt tak och lyssna på en vacker låt, drömma om Paris, äta en jättegod frukost, måla en teckning eller två och masssssaaaa mer. Jag vill ha tid.

You got a friend.

Fyfan vad less jag blir. Jag behöver lite flyt. Lite mer flyt vad gäller precis allting. Det här är andra kvällen i rad jag sitter och har ångest. Vet inte om det bara är för att jag pluggar sönder mig själv samtidigt som jag inte får något gjort, eller om det är något mer. Det som gick så bra förut, går så sjukt trögt nu. Människor bryr sig om varandra. Men någonstans är det bara man själv som bryr sig. Bryr sig mest. Och just nu är det för många som vänder sig om, för mycket som måste göras, för lite som lyfter upp. En kväll för mycket av uppgivenhet.

Minnen av aprilhimlen.

Det här är tiden då jag vill lyfta på luren och ringa dig som om ingenting. Ta en promenad i kylan, röka alldeles för många cigaretter för att sedan ligga i en nätgunga och byta meningar om livet. Det är tiden då jag vill sitta i baksätet på en bil och hålla hand. Åka förbi sjön, i höstens eftermiddagsmörker och stiga in i det stora huset, det som är så förfallet men som lever med själ och hjärta. Sitta på balkongen omringad av höga granar, se upp på stjärnorna. Äta god lagad mat vid ett stort middagsbord. Ligga i en obäddad säng i ett rum med turkosa väggar och göra ingenting. Det här är tiden på året då jag vill kunna ringa dig och göra om det. Kanske utan läppar och händer. Med bara vänskapliga kramar och meningsutbyten. Du är fortfarande augustihimlen för mig. Hela hösthimlen faktiskt.

After the storm.

Så stolt. En vinst. Ett hinder som jag tagit mig över. Det är lätt att falla tillbaka i gamla mönster, att välja den bekväma vägen, att fly. Jag har inte gjort det än så länge. Jag har stått emot, inte jagat, inte letat, inte tagit första bästa bara för att det är något. Det är inte en svår kamp, men jag är ovan. Ovan att välja bort, eller att inte välja alls. Ovan att försöka vara utan. Men nu ska jag vinna den här kampen. Leva i den tills den inte längre känns som en kamp. Det bästa är att det redan nu känns lätt. Jag vinner mig själv.

Awake my soul.

Jaa ni. Kom precis hem från en mysig fika med fina Fortuna. Hon livade upp mig och målade min dag lite ljusare. Visst behövde jag plugga, men å andra sidan måste jag få göra nåt jag tycker om mitt i allt för att orka med. Så. Nu ska jag väl plugga är tanken. Först titta lite på tv, lalla runt, städa och laga mat. Börjar bli lite höstlikgiltig som jag lätt blir såhär års. Känslan av att inget spelar någon roll. Men så gör jag något trevligt, som fikan idag till exempel, så känns det glatt och härligt igen. Ska bannemig lyckas hålla mig borta från den djupa vinterdeppen det här året. Nu har jag bara mig själv att ta hand om och det ska jag njuta av. Bra hej.


Det här är min tid.


Time.

Fragment. Notiser i tid. Minnen.
Du, du, vi, jag, vi, du, ni.
Vi lät oss ta oss tillbaka två år i två veckor.
Mätte centimetrar vi växt. Utvidgade erfarenheter.
Först tyckte jag en sak. Sedan ändrade jag mig.
Och sedan ändrade jag mig igen.
Vi visade nya sidor, uppfann gamla igen.
Jag blev 15 och naiv som då, trodde tid kunde ges tillbaka.
Jag trodde att du också trodde det, men jag kanske trodde fel.
Två veckor senare var vi i fas. Petat i det förflutna, rört till det.
Allt var precis som vanligt, och som aldrig förut.

Eclipse.

Jag såg en annan färg, en som sprakade.
Förvåning, men med tacksamhet därtill.
Nu ser jag svartvitt som förut. Som du.
Och fastän jag vill stöta dina ord ifrån mig,
fastän jag vill långt ifrån din sanning,
ser jag samma färg som du. Vi delar ännu något.
Det irriterar mig.





Jag köpte en regnbåge idag. Den ligger två meter lång på mitt golv med fransar i kanterna. Färger i trasor. 20 kr.


Handle me.

Äh. Vet inte vad jag ska skriva. Kommer avlida den här veckan. Höstdipp plus mängder av plugg. Köpte lite fina saker idag och blev lite gladare. Vill bara sova. Jättemycket. Ska bli så sköönt med lov. Ska nog ta mitt pick och pack och hälsa på mamma och pappa. Gå på skansen ska jag också, och ta promenader på Djurgården, dricka varm choklad på murriga fik och se på film. Nu måste jag laga mat och plugga.


Thriller.

Gokväll. Sitter och ser på Kungarna av Tylösand för första gången, haha. Lökigt. Det gick bra på jobbet idag. Åkte hem till pappa direkt efteråt och åt söndagsmiddag med efterrätt och allt. Älskar dessa söndagsmiddagar. Reload, hämta nya krafter som bara går att hämta hos familjen. Är dock himla trött efter den här helgen. Har inte kunna sova ut riktigt och veckan som väntar är rätt mäktig, så får hålla ut tills lovet. Längtar till Halloween och hela det stöket. MYS.

The salmon dance.

Hemkommen efter en jätterolig arbetsdag! Ville typ inte ens gå på lunch för att det var så roligt att vara i butiken. Lyckades värva två nya medlemmar också. När jag slutade gick jag och Hedvig och åt mat på thairestaurangen på min gata. Såå sjuukt gott. Nu ska vi göra oss iordning och tagga inför Anna och John fest ikväll. Woh, livet är naaajsss.

Fat old sun.

Drömde ännu en gång en tydlig dröm. Inte lika intressant i ord, men känslan av den sitter fortfarande kvar. Förvirring. Förvirrad i relationen till en annan människa samtidigt som jag letade och letade efter gröna plastplattor. En enda stor röra. Kan fortfarande återkalla känslan av att vara skjuten från drömmen igår. En kula i hjärtat. Hålla andan, vara stilla. Känna hur den sitter där, inte kunna göra nåt. Ungefär som det kan se ut i bilkrascher på sjukhusserier. När personerna inte får röra sig. Stilla, panikslaget väntandes på döden.

Sitter och äter frukost och dricker kaffe. Ska till jobbet om ett tag. Än en gång är jag nervös, trots att jag vet att det gick bra igår. Bo Kaspers spelar på tv nu också. Lite menat, jag som aldrig är uppe såhär tidigt annars. Jaja. Nu måste jag göra mig iordning. Heejs.

När det äntligen är över.

Pratade med Alejandro i telefon. Pratade om en plats en dag. Jag förbannar mig själv för att gjorde den där platsen till din. För att jag satt där och ristade in två bokstäver i ett hjärta. Jag behövde bevis då, så jag ritade dit ett själv. Hur ska jag kunna gå upp dit utan att se det där hjärtat, utan att tänka på den som jag gav platsen till? Hoppas vintern, snön och regnet, sköljer bort det tills våren. Fast jag kommer nog alltid minnas hur du sprang runt på takåsarna, i ljuset av en tidig soluppgång, hur jag satt och väntade, stilla. Om man tar med någon upp till en så vacker plats och ber den att se en, kanske man är knäpp. Nästa vår ska jag våga mig upp dit igen. Alldeles själv.

If I needed someone.

Blir ju ändå sådär. Längtande. Trötta ögon. Vill bara ge upp på nåt sätt. Som i ett spel. Man ger upp och går därifrån. Kan stänga av. Det är konstigt att lasset av en kan kännas tyngre än av två. Vill bara slå siffrorna, höra pipet, din röst i andra änden och så berätta precis allt jag tänker. Men det går ju inte. Jag kan inte prata med dig. Och inte dig. Eller dig, eller dig. Så jag sitter och ignorerar tankarna. Men likväl känns det. Lika mycket känner jag för det.


Baby I'm a fool.

Nä jag orkar inte känna nåt för varenda liten grej som händer. För en gångs skull ska jag ta detta likgiltigt och inte bry mig så värst.

Det gick jättebra på jobbet! Var riktigt stolt över mig själv och min säljförmåga. Att göra bra ifrån sig på ett jobb måste vara största boosten för självförtroendet. Wooh. Eftersom jag jobbar imorgon hela dagen, stannar jag nog hemma ikväll och ser på tv och latar mig. Plugg har jag ju dessutom.

Hoppas Hedvig vill komma förbi senare. Det vore mys. Och just helgkvällar är det faktiskt inge kul att bo själv. Sitta hemma ensam en fredag blir så himla tomt och smådeppigt. Fast rätt skönt också. Jaja. Chipsen väntar.. mm.

Rubber & soul.

Gud jag drömde sjukaste drömmen inatt. Och igårnatt med. Igår drömde jag att jag var i rymden och kollade vattennivåer i andras huvuden. Inatt drömde jag att jag dödade en hund varpå jag blev skjuten. Fast jag levde i flera timmar med kulan i mig, satt på lektion med den. Tassade på tå för att den inte skulle typ brista och orsaka min död. Helt sjukt. Måste tyda det här när jag kommer hem sedan igen. Nu ska jag till jobbet. Hejs.

Yellow.

Oj. Helt plötsligt förstår jag. Jag förstår dig precis. Jag gjorde nästan samma sak för inte så länge sedan. Var nära på att göra precis samma sak. Jag förstår dig. Jag tror jag vet varför och då förstår jag, även om jag tycker det är synd. För mig. För oss.

Use somebody.

Så fruktansvärt usel. Försov mig. Missade hela dagen. Missade när första snön föll. Åh, hade en löjlig dröm om att få vara den som var med dig när du såg det första gången. Fjantigt. Drömmer om så töntiga saker hela tiden. Sitter nu och sjunger sångövningar. Ska fan bli skitbra på att sjunga. Verkligen duktig tekniskt. Är nervös inför jobbet också. Förväntas ju typ kunna en massa om inredning och sovgrejjer. Täck- och kuddmaterial. Och tro mig, det finns typ hundra miljarder miljoners sorter och varianter att välja mellan. Jiiisszz.

Såg ett program idag. De pratade om kvinnor som lever singellivet. Och det är lite speciellt egentligen, att kärleken till en partner hela tiden räknas som en del i livet, oavsett om den är närvarande eller inte. För mig är det självklart, för många är det självklart, men inte för alla.

Intressant att lära känna dig bättre, utan att umgås eller prata med dig, bara genom att iaktta. Jag tror du flyr, är rädd. Och kanske skulle jag vara likadan om jag fick chansen. Men det är intressant att se. Det får mig att känna mig som en mindre pusselbit i ditt liv än tidigare. Så mycket betydde jag nog ändå inte. Lätt att ersätta. Och jag förstår dig. Kan inte kräva att du skulle hänga kvar i nåt som jag sa var dödfött. Ändå hoppades jag på det. Att du skulle vänta, tills jag insåg att det var rätt. Nu får du det bara att kännas som att det faktiskt inte var menat. Du och jag. Och jag kanske egentligen aldrig trodde det, bara hoppades.

Easy to please.

Nyligen hemkommen. Vän bredvid mig i sängen. Tankarna ligger någonstans i bakhuvudet, och även om jag har lust att skriva om nåt djupt och lite smådeppigt, är det utom räckhåll just för tillfället. Jag ska jobba hela helgen. Har beställt tonvis med nytt smink. Funderar på att spontandra till Paris nästa vecka. Lever i en fantasi. Hittar på en egen verklighet. Låtsas. Låtsas att jag har råd att leva som jag gör. Låtsas att jag är mogen nog att bo själv. Låtsas att jag bara tycker att det är skönt hela tiden att vara själv. Låtsas. Inte jämt, men kanske mer än jag vågar erkänna. Småljuger i tanken för att det helt enkelt blir bättre så. Det blir vad man gör det till typ. Och visst är livet rätt fint nu med det där extra skimret jag pudrar på hela tiden.

I'm good, I'm gone.

Ett undantag. Jag kräver ett undantag. Inte mer, men tillräckligt. Den är skör. Alldeles för skör för att jag ska se på när du inte ens tar i den lite halvdant. Låtsas som ingenting. Du kommer nog ångra dig. Annars ångrar jag att du inte gjorde det.

Breaking it up.

Jag förstår inte vilken del som är svår. Jag förstår verkligen inte. Och när jag inte ser någon logisk förklaring, när du inte ger mig en anledning, lämnar du mig att tro att det inte finns någon. Att du helt enkelt bara inte bryr dig. Och då har jag nog inget mer att säga.

Is there a ghost.

Ligger sömnlös. För många tankar. Måste skriva.


Jag bad dig att vara ärlig, att säga precis som det var. I frustration bad jag dig ge mig den käftsmäll som jag anade skulle komma. Du tvekade, men gav med dig till slut. Sade den där meningen. En mening jag minns ordagrant. Som nu finns ordagrant inpräntad i mitt huvud föralltid.

Du sa det bästa och det värsta jag kunde höra. Det bästa för att det förklarade den kyla jag hade upplevt så starkt från din sida. Det värsta för att det förstörde precis allting.

Du var bara ärlig. Precis som jag bad om. Du var inte eftertänksam och smart. Du var inte omtänksam och kärleksfull. Bara ärlig.

Efteråt, långt efter, insåg jag hur dumt det var. Insåg att det är ren idioti att säga de orden till någon och sedan be den att stanna. Att förstöra någon så brutalt och sedan be om en andra chans. Att se en annan människa bli så trasig och inte ens helhjärtat försöka laga såren man orsakat. Långt efter, när jag var ensam med mina spöken som du gett mig. Långt efter, insåg jag att du inte bara var ärlig, du var riktigt dum också.

Lät du henne komma närmre.

Jag hatar mig själv för att jag kan sakna, inte dig, men det. Sakna att strosa runt två stycken människor och leta kläder, dela omklädningsrum och kyssar. Jag kan sakna att gå ikapp en lång, lång väg i kylan för att komma in till ett tänt hus. Ett mörkt rum med tända ljus på en pinnstol. Jag kan sakna att släcka lampan, famla sig fram till sängen och krypa ner två stycken kroppar bredvid varann. Jag kan sakna att vakna upp till en lördag, sitta i köket och lösa korsord, laga omelett, dricka smoothie och tillsammans vilja fånga dagen. Jag kan sakna att ligga under en filt, med huvudet mot en annan människa, i soffan, och se på dålig tv fastän närheten i sig är tillräcklig. Jag kan sakna att dra mina fingrar genom kort hår, röra vid andra läppar, byta blickar. Jag kan sakna att stå i en rulltrappa, på varsitt trappsteg och prata om dagen som varit. Hålla i varandras händer, sitta två på en tunnelbana och vara tysta, dela musik i varsin hörlur. Jag kan sakna att sitta i baksätet på en bil, vara noga med orden, se menande på varandra som att man delar en hemlighet, småprata med familjen. Jag kan sakna att smsa onödiga meningar på lektionerna av önskan att hela tiden vara nära. Jag kan sakna allt med att vara två. Motgångar som medgångar. Det är någonting visst med att dela på så många plan. Dela så många stunder, situationer, tankar, känslor, drömmar, timmar, platser, händelser. Tror jag måste tillåta mig själv att få sakna litegrann. Släppa på stoltheten och helt enkelt kunna säga att, jag saknar tvåsamheten.

Min älskling har ett hjärta av snö.

Du klär dig i stolthet.
Jag tycker om när du klär av dig.
Blottar ditt hjärta, ömt och skonsamt, för mig.
När jag ser i din blick att det är för bara mig.


Men jag ger upp. När den alltid ramlar tillbaks igen. Fasaden. Du får klä av själen för någon annan, min vän.


Jag får liksom ingen ordning.

Dina ord som jag vackert lät sjunka in i mig framstår nu mest som skrattretande. En så uppenbar lögn. Ord, så tomma men ändå så fulla av falskhet.


One (Blake's got a new face).

Idag har jag varit på sånglektion för första gången på länge. Det var härligt. Har pratat med Hedvig i telefon också. Som vanligt. Som hon så fint sa det - det är som att vi är tillsammans. Vi spenderar sjukt mycket tid med varandra, och utöver det pratar vi i telefon flera timmar om dagen. Hedvig är min absolut bästa vän. Säger det nog aldrig till henne. Minns bara en gång, på min första lilla spelning i Rålis, när vi euforiskt kramade och överröste varandra med kärleksord. "Du är min bästa vän". Finaste kärleksorden typ.

För första gången på väldigt länge vågar jag dessutom tillåta mig själv att tro på att en relation ska finnas kvar i mitt liv. Min och Hedvigs vänskap är så stabil. Vi har varit vänner genom riktigt knöliga tider. Vi har bråkat mycket, varit ifrån varandra mycket, blivit nära med andra, och ändå ändå står vi alltid kvar och är närmast varann. Så jag vågar hoppas och tro på att vi kommer vara vänner hela livet. Och det är stort för mig. Att kunna släppa taget om oro över framtida svek. Tvivel på relationer till andra människor. Så Hedvig är mina absolut bästa vän. Min partner.


Intill dig.

Jag orkar inte ens skriva en text om det. Orkar inte urskilja ord och meningar från varandra, välja noggrant för att fånga en känsla. Har känt det här så många gånger nu att det inte ens känns som en känsla längre. Det är en lem jag dras med, en parasit som blivit en del av mig. Och just idag tänker jag ignorera denna nagel i ögat, trots att det sårar mig att du inte ens orkar försöka.


Woman left lonely.

Idag ska jag dricka jättemycket kaffe, tvätta alla mina kläder, handla mat, posta ett brev, ringa ett samtal, plugga engelska och svenska, rensa garderoben, dammsuga golvet och slänga sopor. Idag är jag ledig.


Shadowplay.

Jag läser något ur varenda rörelse.
För dina ord är tysta och jag vill veta.
En dörr som är halvöppen, på glänt.
Du rörde vid dina läppar, när jag rörde vid mina.
Följer du efter mig in genom dörren likadant?
Du log och såg bort om vartannat. Och jag famlade.

Simple twist of fate.

Det finaste du haft. Det har du kastat bort. Den du lät komma nära, låtsas du inte längre om. Att glömma, gå vidare, släppa taget. Låta den du älskat bli en främling. Bli en främling för allt ni delat. Att inte minnas känslan av att ha varit ett. Av att smälta samman. Dela läppar. Att glömma, gå vidare, släppa taget. Alla gör vi det. Kastar bort det finaste vi haft, när det inte längre passar. Vi ger ingen plats åt de vackra känslorna att förändras, vara vackra fast på andra sätt. Det fina ska bli fult, kastas bort. Att glömma, gå vidare, släppa taget.


Heart skipped a beat.

Du strödde verkligen salt i såren. I mina sår. Så satt du och tyckte synd om dig själv för att jag klagade över smärtan. För att jag sträckte mina armar efter vad som än kunde dämpa det onda. Stilla det onda. Du hade svårt att förstå. Att ett plus tre plus två plus ett får bäggaren att rinna över tillslut. Att det inte var bara den enda gången. Eller den andra. Men jag har hört att det finns fler som du. Som inte ser hela bilden. Som rullar in sina handlingar i vad som på ytan kan bedömas som rätt. Rentvå samvetet, inte se sanningen. De nyanser som vilar i varje handling. Och att handlingar läggs på hög och blir flera i en. Hela bilden. Och du strödde så mycket salt i mina sår att smärtan tillslut fick mig att inbilla mig att det var något jag själv skapade, hittade på. Så jag fick gråta i tystnad och plåstra om mig själv. Räknade saltkornen som en och en kanske verkade harmlösa men som tillsammans fick mig att förtvina av smärta. Hela bilden levde i mig, i mina sår. Ändå räknade du dina handlingar och var nöjd med att det på ytan kunde bedömas som rätt och att samvetet ditt var rent.

Raindrops.


Godmorgooon! Bjuder på en fin festbild såhär en vanlig måndag. Har sovit mycket gott och har väl inte sådär jättemycket att dela med mig av än. Skriver mer senare.

Dead souls.

Heeej. Är helt övertröttshyper av allt kaffe jag hällt i mig senaste timmen. Hedvig tog bilen in till mig och vi satt och pratade och umgicks en liten stund. Har förutom det pluggat sönder hjärnan hela kvällen. Är inte van vid att plugga så intensivt och fokuserat. Obehagligt. Hoppas att det går någorlunda bra på det där stumfilmsprovet imorn, just nu är det bara jätterörigt med alla årtal, regissörer och titlar. Imorgon väntar en god frukost, rätt mycket slötid på morgonen och inte att glömma, provet. Och så en massa mer plugg. Kommer fan gå in i väggen och döö av att hjärnan exploderar av all jävla skolstress. AHhhh. Godnatt.


In a manner of speaking.


Disorder.

Mormor och mamma kom precis förbi och hälsade på. De hade handlat mat och mormor skämde bort mig med både present och pengar. Sicken fin familj man har! Skäms lite för hur bra jag har det ibland. Precis när jag satt mig själv på kanten, är nära på att trilla ner, så drar mina kära upp mig på fötter igen. Både i mentalt och ekonomiskt hänseende. Nu sitter jag här mätt och belåten med filmkunskapsboken i högsta hugg. Ska ta till mig mormors fina råd och för en gångs skull inte tänka så mycket på allt. Idag ska jag unna min tankeverkstad lite ro bortsett från pluggerierna. Söndag är ju trots allt vilodagen.

The greatest.

Haha, jag är så jävla lurad. Jag tror verkligen det. Att jag blir blåst, förd bakom ljuset. Aja. Igår var kul. Jag och Anna var dock sjuukt trötta så vi langade lite lama moves innan vi begav oss hemåt. Idag ska jag plugga till mitt stumfilmsprov imorn. Och handla mat på Lidl. Vill träffa Hedvig också.


Gimme shelter.


Ett fullkomligt kaos.

Hahaaa. Jag är knäpp. Nappade idag igen, och vaknade nyss av att Hedvig ringde och väckte mig. Fick för mig att jag hade sovit i ett dygn och fick panik. Förstår inte varför jag är så otroligt trött. Nu gäller det att piggna till och göra mig fin för ikväll. Sedan kommer Anna hit och taggar med supergoda nudlar från Östasiatiska. Wooh

Köpenhamn.

God morrrgon. Shit vad kallt det har blivit redan! Sov med öppen fönsterglugg inatt och nu isar hela rummet av kyla. Mys är det dock med Bo Kaspers på Nyhetsmorgon. Hela gårdagen känns som nåt jag drömt, en tanke eller fantasi jag hittat på. Vet inte varför. Idag blir en fin dag.

Say hello wave goodbye.

Enda anledningen att fastna kvar i det som varit, hänga i lite för länge, är för att bearbeta det. Pressa ur varenda erfarenhet, insikt och lärdom. Och det är ju nu i efterhand som jag ser fler samband och förstår mig på allting så mycket bättre. Med facit och perspektiv i hand. Tror att jag haft det så mycket lättare att vänja mig av dig än vad jag förväntade mig, för att jag faktiskt avvänjde mig ett bra tag innan. Kanske inte i tid, men i närvaro. Jag vande mig vid att känna det som att du aldrig ville vara där du var.

Jag minns hur det var en jakt hela tiden. En jakt på varandras kärlek. Först din jakt efter min, sedan min efter din. Någonstans då och då i perioder gifte sig våra kärlekar och levde i bra balans. Annars kunde det variera från dag till dag. Minns en vecka som jag jagade efter dig som en galning, och sedan en dag mitt i den veckan vände det och blev tvärtom. Vi satt på tunnelbanan och jag såg i dina ögon att du var mer kär i mig än jag i dig. Och så blev jag arg på mig själv för att mina känslor svalnade i samma sekund, om än bara för en dag. Fast det var nog mest så sista tiden när vi blev så vaksamma och medvetna om kärleken, när den inte flöt av sig själv. Och jag kunde läsa allt ur dina ögon. Inbillade mig att jag inte kunde det i slutet, men jag tror att det var mer att jag inte ville se vad jag såg. Eller nåt. Aja.

Imorgon är det MILK och jag är så sjukt pepp. Ska ta en fin höstpromenad på dagen, läsa och städa. På kvällen kommer Anna med goda nudlar från sitt jobb och förhoppningsvis lite vin till det. Längtar. Nu ska jag sova. Natti.

Dancing with myself.

Klockan är tio över tolv på kvällen. Jag står och lyssnar på Nouvelle Vagues version av Love will tear us apart, tvättar kläder i handfatet och drömmer om Paris. Mår riktigt fint när jag lyssnar på den där låten. På riktigt. Just den versionen blir jag så hoppfull och pirrig av. Typ känslan av en vårdag i Paris. Ååhh.

Faller.

Sov till klockan tio och typ där rök planerna om utgång. Istället gick jag och köpte godis för sista kronorna och nu blir det film. Antingen Eternal sunshine of the spotless mind, min favoritfilm, eller typ Alice i underlandet. Tror nästan den sistnämnda. Kommer bli allt för nostalgisk och fundersam om jag ser Eternal.

I för sig är jag redan det. Jag behöver bara vara ensam och ha lite tid, sedan kan jag plocka fram minnen och drömmar ur varenda föremål jag ser. Funderade lite på hur magiskt det var att jag fick någon som hade så mycket som i mina ögon var precis alldeles perfekt, när jag var den som blev vald. Vilken fantastisk perfektion egentligen. Blir lite sentimental. Livet. Tiden. Minns att jag satt såhär efter min första gång. Nu sitter jag här en andra gång. Det fortsätter väl bara. Runt och runt. Nää, nu måste jag se en feel good film.


Lemon tree.

Kom rätt nyligen hem efter en fika i Gamla Stan. Jag var nog mest seg, tankspridd och tråkig - det vill säga inte bästa modet när man ska lära känna någon eller låta någon lära känna en, men men. Fler tillfällen kommer väl förhoppningsvis. Magen skriker efter mat, kylen är mer eller mindre tom. Kontot är barskrapat. Ögonlocken tynger. Så, jag ska nappa nu och låta sömnen ta hungern och tröttheten ifrån mig. Ikväll blir det nog utgång. Nappi!

Kom änglar.

Ligger i min säng och ser upp i taket. Upp på stringhyllan. På den där boken. "Mannens dikt om kärlek". Det första jag minns är du och jag i en båt. Det var dagen vi hade längtat till och byggt upp drömmar kring så länge. Dagen vi förväntade oss att det skulle lagas på nåt sätt. Vi gjorde allt för att det skulle bli så fint och minnesvärt som möjligt, ändå kändes det bara krystat och fel. Minns att vi satt där i båten efter en picknick på en ö. Du rodde och jag satt med boken. Läste högt dikter om kärlek, försökte skapa en stämning, uppfylla en fantasi. Du blev mest irriterad och snäste åt mig att lägga bort boken och hjälpa till att ro. Ändå fortsatte jag läsa. Inte för din skull, men för min. För att jag ville försöka. När du tyckte allt annat blev viktigare än det allra viktigaste. När vi bortsåg från kärleken för att hålla båten i schakt. Vi satt kvar, vi välte inte, men vi älskade inte heller. Din kärlek fanns inte kvar. Jag minns så starkt att det gjorde ont i hela mig och att jag fick en stor klump i magen när jag insåg att jag kunde överrösa dig med kärleksdikter och brännande ord, men förgäves. Du hade redan slutat se mig, redan slutat älska mig. Men jag fortsatte läsa. Inte för din skull, men för min.


Ba ba ba.


These walls.

I tvåsamheten finns alltid ensamheten. Vakuumet som en transparent vägg. En tyst påminnelse om att två huvuden kan dela en tanke, två hjärtan en kärlek, men förblir likväl två till antalet. Två i samma. Tvåsamhet. Vakuumet som uppstår när tvåsamheten blir två ensamheter är också den en vägg. En svartmålad mur som stolt reser sig och byggs hög. Människor delar. Förblir delade. Uppdelade. Väggar, tysta och höga, finns alltid. Jag har upptäckt att man kan ha transparenta väggar med sina vänner likväl som med sin kärlek. Och att väggen som delar en från kärleken inte nödvändigtvis måste vara transparent.


Crosses.

Har dansat runt, eller, snarare vankat omkring här hemma, övertänd på koffein. Ska smyga ner i tvättstugan efter sista tiden och tvätta alla smutsiga kläder som nu fungerar matta på mitt golv. Har precis pratat med Hedvig i telefon så både mobil och öra bränner. Imorgon är det fredag och jag ska träffa en "ny" vän och försöka lyckas gratishänga i kylan. Sweet. Älskar mina fredagar, älskar helgen, älskar att helgen känns typ lika lång som veckorna och tvärtom. Älskar att jag lagade mat idag så att jag slipper sitta hungrig inpå kvällstimmarna. Livet är allmänt nice. Framför allt när man slutar gräva in sig i onödiga saker. Har haft en liten tendens att drömma mig bort lite för mycket den här veckan. Från och med ikväll ska mina ögon se med perspektiv, realism och distans. Verkligheten är inte så farlig.

Fix you.

Jag kan drabbas av en liten naiv önskedröm ibland. En dröm om att du ska hitta ditt ljus och lysa starkt, starkt igen. Inte egentligen för att jag vill kunna ta del av ljuset, mest för att det vore fint. För dig. Det vore fint om du kunde inse att du kan lysa. Inifrån. Du måste vara våga släppa fram det, inte censurera och filtrera. Jag har ett litet extra hopp om att just ditt ljus ska lysa. Varför vet jag inte. Egentligen borde jag önska dig raka motsatsen, för i mina ögon, om jag räknar siffrorna och orden, så förtjänar du det inte. Ändå önskar jag dig det. Ditt ljus.

Love will tear us apart.

Åh herreherregud, vad jag insåg nu att jag kommer bli så jävla ledsen om jag fortsätter såhär. Jag kan inte låta mig själv falla dit när jag vet det jag vet. Det är sinnesjukt. Att det ska vara så svårt att låta bli att göra sig själv illa. Att hela tiden sukta efter förbjuden frukt och tillfällig tillfredsställelse. Jag vill för viljans skull. Faller för fallets skull. Längtar för längtans skull. Och så vidare. Det är vad jag får dunka in i mitt huvud, sanningen, att detta bara har sin rot i mig ingen annanstans. Inte i dig, inte i någon annan. Jag skapar min egen lycka och misär. Godnatt.


Lover, you should've come over.



Believe.

Kom hem. För ett bra tag sedan. Har typ ingenting att säga. Dricker kaffe, som vanligt. Ser på dålig tv, som vanligt. I skolan var det chill och alldeles lagom. Har lite läxa att göra. Har inte tid eller råd att gå ut ikväll. Är fortfarande helt galet pepp på lördag. Och fredag för all del. Något säger mig att planerna på fredag kommer virras bort men ändå. Helg ska bli nice, men vardagen funkar absolut utmärkt den med. Aja. Ni märker hur tråkigt och oinspirerande mitt språk är. Känner mig väldigt vardaglig, alldaglig idag. Hejs.

Band on the run.

Så var det läggdags. Har för en gångs skull lyckats göra min läxa, med förvånansvärd effektivitet dessutom, och kan därmed somna in med gott samvete. Kom på såhär på kvällskvisten hur himla töntig jag tycker en viss person är. Egocentrisk, elak, dramatisk, liten och töntig. Har, rädd för risken att låta negativ, hållt inne på denna åsikt, men nu bara måste jag skriva det. Du bör verkligen ta dig en extra funderare och se över hur fan du beter dig. Nog om det.

En bra dag idag. Gick upp ohyggligt tidigt dock, för att komma till skolan och inse att mina två första lektioner var icke-existerande för dagen. Kunde inte göra så mycket annat än plugga så då blev åtminstone det av. Ska träffa en person på fredag bestämdes det också. Spännande. Har ingen aning om vad jag ska förvänta mig så försöker vänta med att ta tag i den tanken tills på fredag. Är grovt jävla övertaggad på Ace på Lördag. Snyggaste MILK skapar fet fest återigen. Niiiice. Godnatt.


Från och med du.

God morgon. Är uppe jättetidigt idag då jag måste hinna förbi pappa innan skolan och lämna gitarren som jag lånade. Äter frukost och ser på Nyhetsmorgon och Kristian Anttila. Igår kom Hedvig hit och gissa vad hon hade med sig! Mat, från Fredriks mamma! Jag döör. Dels för att det är supergulligt och omtänksamt som fan, och dels för att det är så jävla komiskt att mina kompisars (kompisars) föräldrar matar mig. Ryktet om min omognad har spridits. Sjukt snällt i alla fall.

Jag och Hedvig satt hur som helst och såg på Paradise Hotel och var allmänt retarderade som vanligt. Älskar att få lite kvällssällskap ibland. Skapade dessutom en grupp på Facebook för min musik. Hype. Jävligt intressant och kul att se vilka som gått med! Stor självboost. Var lite tvek på det innan men efter att jag och Hedvig konstaterat att liite hybris krävs för att komma någonvart körde jag. Aja, ska göra mig iordning nu. Ciaaao.

Romeo.

Tjaaba. Kom nyss hem. Hungrar typ ihjäl mig så ska langa upp lite knäckisar att käka. Väntar med middagen, som idag blir soppa, tills jag duschat och Hedvig har hunnit komma hit. Pumpar mer 90-tals musik och mår allmänt fint. Kände mig vuxen idag på vägen hem av någon märklig anledning. Mindre vuxen när jag pratade med pappa som om jag var 15 igen. Känns som allt är så klart nu, bokstavligen talat som att mina ögon ser världen bättre. Märklig känsla av att ha haft en hinna framför ögonen som filtrerat, en sömnig blick som nu blivit nyvaken och glasklar. Kom på en sak idag. Jag skulle nästan, nästan klara mig helt utan snö i år. Julafton och nyår skulle förstås vara vackra klädda i vitt puder, men annars är jag så sjukt tillfreds med hösten som det är. Vi får se vad jag säger i november.

Lilla kärlek.

Översatte Skinny Love och tolkade och fixade lite snabbt igår och lyckades knapra ihop ett utkast. Låten är så vacker och perfekt i sig så vet inte om jag orkar genomföra en seriös cover och möjligtvis sabba den, covers ska göra på alldagliga, mellanbra låtar med stor potential. Hur som helst är det bra träning att försöka översätta texter och öva språket litegrann. 


Snälla, lilla kärlek, håll ut.
Vi kan låtsas att vi aldrig varit här förut.
Jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag
Går sönder varje gång du talar om ett slut.


Jag ber dig att kasta bort hela mig.
Gå din väg och låt mig falla ända ner.
Men du, du, du, du, du, du, du
Vet att om du går nu så finns jag inte mer.


Så jag ber dig att orka längre.
Jag ber dig att stanna kvar.
Jag ber dig att försöka
Va mot mig som du va.
Jag vaknar upp med dig imorgon
Det är inte samma du och jag.
Jag måste få dig att vilja stanna
Och du kan bara hänga kvar.


Din fina lilla kärlek, vad har hänt?
Blir den nånsin lika stark igen?
Den, den, den, den, den, den, den
Försvinner snart helt och du med den.


Men jag ber dig att orka längre.
Jag ber dig att stanna kvar.
Jag ber dig att försöka
Va mot mig som du va
Var det så lätt att sluta känna?
Vem fan var då jag?
Men slutar jag att försöka
Då finns det inget av oss kvar.


Vem är efter mig?
Vem ska jag varna?
Vem ska falla ner som jag?


Snälla, lilla kärlek, håll ut.
Men vi har varit här för många gånger förut.
Jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag
Vet att din lilla kärlek så småningom tar slut.

 


U make me wanna.

Jag älskar min och Hedvigs 90-tals playlist. Så himla underbar, man blir så pirrigt glad av sån där smörig, feelgood musik. Värt assså. En ny bekantskap fick mig att lägga till Blue till listan också och nu är de helt klart favoriterna. U make me wannnaa lalallala.... Mmmm.

Life is a rollercoaster.

God morgon. Älskar mina måndagar. Har sovit 10 timmar i natt, sitter här och har typ all tid i världen innan min filmkunskapslektion börjar. Vädret strålar ute och Hedvig sa att det var sådär härligt krispigt i luften. Dagen kan börja. Älskar den känslan, att min första tanke på morgonen faktiskt är att det är jävligt härligt med en ny dag. Hela tvåan var precis tvärtom.

Hedvig och jag pratade om det också. Att tvåan var en enda grå intetsägande massa och att vi typ tar igen det nu. Nu är det kaos och frid på samma gång, upp och ner, lycka och stök samtidigt. Och ändå står vi mitt i det och känner mest glädje, vi känner ju åtminstone att vi lever. Som jag många gånger sagt förut, dvalan är mer läskig än bergochdalbanan.


This charming man.

ÅHåhåh. Jag vill spela in fler låtar. Alla de jag spelade i fredags. Och jag vill tillbaka till Götet. Och jag vill till och med till skolan imorgon. Lusten är mycket stor för tillfället. Eh hehe.

Jag måste hitta ut.

Tja. Länkar min musik här igen, värvar lite fler plays typ. http://www.myspace.com/siryes

Analysen är påbörjad men inte färdig. Pengarna på kontot är slut efter att jag handlat mackor och juice på Wasahallen istället för Lidl. Latsöndag sa vi va? Idag är alla människor otroligt snygga i mina ögon. Varenda ansikte framstår som ett praktexemplar, topnotch face. Förövrigt springer jag runt här hemma i röda läppar helt i onödan. Vill promenera, men min enda granne har inte orken och det är för sent och mörkt och kallt för att trotsa kylan själv. Och nu kan jag ju inte ta en ciggpromenix heller så.

Funderat lite över helgen. Är redan sugen på mer fart och fläkt, och nu är det en hel lång vecka kvar tills dess. Fredag var jävligt kul och konstigt. Får fortfarande små doser av minnen och känslor och tankar som jag förträngt och som jag nu analyserar och vrider och vänder på. Blir rätt osund av att tänka för mycket. Hakar upp mig och tappar perspektiv. Ändå är det mysigt att låta de där tankarna hänga kvar lite extra. Det är lite roligt hur en viss typ jag har drömt om hela tonåren blir glasklar först när jag faktiskt stöter på den. Som att leta länge efter något man inte riktigt vet vad det är och sedan helt plötsligt hitta det. Det blir så självklart på nåt sätt. Aja. Ska prata lite med Anna.   

How soon is now?




Det går sisådär jättedåligt med filmanalysen då jag knappt vet hur man gör en sådan och dessutom inte minns filmen tillräckligt bra. Så. Ser på dålig tv, funderar på att gå och handla och kanske hyra den där filmen. Latsöndag.

Skinny love.

Har visserligen förstått att Skinny love är en riktigt bra låt, men att texten är så sjukt fantastisk har jag inte förstått förrän nu. Därför ska jag översätta denna vackra låt till svenska och göra en fin liten remake-cover.


First of the gang to die.

Sitter här och dricker kaffe ur ett vinglas. Sov fruktansvärt gott i min splitternybäddade säng. Åhh. Nu ska jag spana lite på Idol, ta dagen precis som den kommer och försöka att inte fundera så mycket på allt det där som gärna tar upp mina tankar.

Yes.

Tjaaa. Hedvig drog nyss efter en riktig lördagsmyskväll hos mig. Vi dränkte oss i onyttigheter, en cheasy snyftare och massa prat. Härligt och lagom. Har bäddat rent med mina nya fina lakan och städat hela lyan. Målat naglarna har jag också hunnit med. Nu är det bara sömnen som kallar. Imorgon väntar slit med filmanalysen, uh. Sov gott.


No time to sleep.

Det är så lustigt. Nu, mitt i höstens och mörkrets entré, kommer lyckoruset tillbaka till mig. Är så sjukt, underbart lycklig och glad över alla bitar i mitt liv. Och just den känslan när det inte bara är så att allt stämmer på pappret, men att det känns i hela kroppen att livet är så jävla rätt. Fantastiskt som Alejo skulle säga. Att lära känna sina vänner ännu bättre och djupare, att träffa nya sköna och intressanta människor, att sysselsätta sig med nya, utmanande, helande saker. Det är så skönt att inte ens behöva se sig om för att förstå att allt är rätt, att bara vara i stunden är tillräckligt för att själen ska sjunga. Och jag är inte ens rädd att förlora det den här gången, just för att jag vet att det alltid kommer tillbaka. Någon gång blir man alltid lycklig igen. Någon gång är just precis nu för mig.


Falla fritt.

Kom precis hem igen. Gud vad nöjd jag är att jag faktiskt klarade att stå där i kassan och prata med kunder osv fast mitt huvud kändes sprängfyllt och tomt på samma gång. Nu blir det duschen, sängen, köket och tvn. Vill ta en höstpromenad i det vackra vädret också. Så himla fint med alla färgerna på träden. Älskar hösten.

Trots min svullna skalle har jag en massa funderingar som kryllar runt i tankarna. Försöker vända och vrida på allt jag vet om dig hittills och förstår absolut ingenting. Det vore så mycket lättare om du satte ord på det, vågade säga det rakt ut till mig. Nu blir jag knäpp av att jag känner en sak, vill en sak, tror en sak och vet en annan.


Långa nätter.



Nu drar jag mig mot Sleven för att köpa lunch att käka på tunnelbanan. Woh.

Young folks.

Åh herregud, vad jag är trött. Ska upp och jobba för första gången på Hemtex i Farsta och borde helst vara pigg och kry, men istället dunkar huvudet och ögonlocken faller. Igår kväll var sjuukt roligt och allmänt random. Hände miljarder märkliga saker under kvällen som jag inte orkar gå in närmare på nu.

Spelningen var fin. Så himla nöjd är jag! Önskar att fler kunde kommit och hört, för det var verkligen fint! Och roligt som tusan. Ska dricka en kopp kaffe nu och ta tag i dagen, skriver mer senare. Om jag inte minns fel ska jag träffa en ny bekant senare. Aja, hej.


Superstition.


Even though.

Egentligen är du perfekt för mig. Du är den som ligger bredvid mig med öppen famn och som med len röst ber mig komma närmre. Du är den som sent in på nattimmarna delar barndomsminnen med mig. Du är den som bär upp mig där jag däckat på golvet och bäddar ner mig i sängen. Du berättar om vårt första möte på ett sätt som får mig att känna mig mer sedd än av någon annan. Du bjuder mig alltid på allt, du uppmuntrar mina intressen, du hjälper alltid till utan att jag ens ber om det. Du är den som förverkligade en av mina stora drömmar. Min mormor tycker om dig fastän ni aldrig setts. Du var den som fanns där i varje sekund jag behövde det, på alla sätt jag behövde det. Du vill alltid mer, du drömmer stort, är alltid hungrig på livet. Du är godhjärtad. Du är hemlig men ändå öppen. Jag har trånat efter dig, saknar dig, får aldrig riktigt nog av dig. Så egentligen. Egentligen är du perfekt för mig. Någon gång tror jag att jag på riktigt kommer inse det och inte kunna låta bli att be om hela dig. Det är bara det att då kanske det är försent.


I love you (Part 1).

Jag tror inte någon kan få mig att känna mig så säker och osäker på samma gång som du. Mitt sällskap, min existens kan kännas som det bästa du vet likväl som det det allra värsta.

Om ingen annan.

Minda min fina ifrågasatte mitt mående som det står alldeles utmärkt till med och så undrade jag hur det kom sig att denna fråga dök upp. Jo. Min kära blogg missvisar nog de flesta. Jag är inte deprimerad, mår inte dåligt, har inte ont i själen eller någon annanstans heller, jag har bara en förkärlek för att överdriva. Gillar att leva mig in i känslor, skriva texter om det, självupplevda som påhittade. Allting har en grund någonstans, den behöver bara inte vara aktuell i nuet. Alltså. Ta mig inte på för stort allvar. Som jag är i person är som jag mår, som jag skriver i bloggen är som jag vill vara kreativ typ. Jag mår bra trots texter om ensamhet och hjärtesorg. Älskar att försöka fånga en känsla i en text, skrev tidigare att jag tycker sånt är konst. Och konst är vackert. Och jag är dramatiskt. Så. Glasklart va.

True colors.

Ibland stannar det upp. Man kan se sig om och tycka att allt stämmer och ändå känna att precis allt är fel. När det inte går att ta på, när det inte finns något trauma, inget bråk, ingen förlust att skylla på. En känsla som bara uppstår, som finns där fastän du gjort allt för att hindra den från att tränga sig på. Och när du inte hittar någon anledning skäms du. Att skapa sitt eget elände är inte vackert. Att känna sig ensam i ett rum fullt av människor finns ingen rätt till. Ändå är det så. Att vi är ensamma med vårt eget. Vi kan prata och berätta och dela med oss av allt som försigår i huvud och hjärta och själ och kropp och liv. Vi kan ha människor som lyssnar, människor som pratar, som finns där och håller en i handen och ändå, ändå är vi själva. Vi är själva med att vara oss själva. Vi är ensamma om att vara vi. För när den som lyssnat går eller den som pratat tystnar, den som hållit handen släpper den, står vi kvar och är fortfarande mitt i.


Strawberry swing.

Oj vad jag ibland skulle ge typ allt för att kunna smyga mig in i andras huvuden och läsa tankar. Hur fan tänkte du? Var det medvetet eller är du idiot nog att inte förstå hur motsägelsefullt och elakt allt var? Säga en sak, göra en annan. Var du lika naiv då eller lurades du bara? Slängde du ihop drömmar och delade dem med mig medveten om att du skulle krossa och omöjligöra dem? Hände det bara? Jag kan inte sluta fundera på om du faktiskt bara var elak eller om du tappade bort dig själv mitt i allt och nu bara reflexmässigt fortsätter gå. När ett plus ett inte blir två, inte tre och inte noll. När du blir en jävla gåta som jag inte kan lösa för att svaret sitter i ditt huvud. I dina tankar som jag inte kan läsa.


Re:stacks.

Hur jävla dum är man inte om man kastar sig in i flera famnar samtidigt? Sprider ut sitt hjärta lite tanklöst sådär. Hur kan man tro att man lite lätt kan ge sig hän, flera gånger? Klart det blir splittrat, klart hjärtat skriker av förvirring och förbannar impulsiviteten. Det är njutbart, det är flyktigt. Att låta alla dörrar vara öppna, gå in och ut genom dem och ta emot och ge utan villkor och regler. Det är så jävla lätt att när man ligger där säga att vi kan ha kakan och äta den, klart vi klarar av att vara och inte vara på samma gång. Någon gång måste man ta tag i dilemmat, ställa sig frågan, göra valet. Det är njutbart tills den dagen. Det är flyktigt tills den dagen då man måste bestämma sig för att antingen ge bort hela hjärtat eller ta det tillbaka.

Lullaby for grown-ups.

Jag begav mig hemåt. Tog mitt pick och pack och gick därifrån. Från skolan. Så jävla deprimerande och surrealistisk världen var idag. Och ja, jag ser det som att dagen praktiskt taget är slut klockan tre på eftermiddagen. Okej, kanske tar jag i här med de negativa vibbarna, men herregud vad konstigt allt var idag. Jag känner mig likgiltig och känslokaosig på samma gång. Fick varma, fina ord av Ellinor när jag kom hem vilket gjorde mig på mycket bättre humör dock.

Det är lite ironiskt. När jag äntligen släppt allt vad som var krav för mig, allt som tyngde ner mig och fick mig att förbanna min vardag, dyker det upp. När jag brutit mig loss och kommit över alla hinder, så kommer ett nytt litet hinder och lägger sig framför mina fötter. Det är inte stort, men det finns där. Får mig att vilja gå. Gå därifrån. Bege mig hemåt. Så idag gav jag efter. Jag gick. Jag begav mig hemåt.

Caesar.

I natt drömde jag om något jag fantiserat och dagdrömt om litegrann. Det märkliga och fantastiska var att drömmen var realistisk, mer realistisk än mina dagliga fantasier. Som om sanningen talade till mig i sömnen, upplyste mig. Ännu en gång övertygad, ännu en gång på rätt spår. En jävla mardröm är vad det skulle vara, om den där dagdrömmen skulle bli verklighet.

Selfmachine.


Mitt hår är superkort, hm.

Let it rain.

Att bryta sig fri från demoner, gamla spöken. Att frigöra sig från negativa energier och ignorera destruktiva människors existens ligger inte i att bryta kontakten med dessa. Det är när man slutar vänta på att det ska vända, slutar hoppas på att personen innerst inne bryr sig om en, slutar tro att något vackert ska växa fram, kanske växa tillbaka, mitt i skiten, som man blir fri. Det är när naiviteten sakta förgörs och hoppet förflyttas till någon annan själ, när man på riktigt ger upp om försoning och upprättelse, som man blir fri. Minnen talar inte för framtiden. Så sluta hoppas. Sluta dröm. Sluta önska, sluta bry dig. Att acceptera att en relation gått förlorad och förenas med tanken på att aldrig någonsin igen, aldrig mer kunna rädda den, är att bli fri. Att önska att man inte önskade mer är en början.


Little lights.

Jag stod där. Stum av chocken, förbryllad av vändningen. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta, så jag gjorde både och. Lät livet skölja över mig. Red ut vågen, den smärtsamma vågen som tog mig, ensam och sårbar. Tyst stod jag där och tyckte synd om mig själv som än en gång dragit nitlotten. Kastade den på marken, stampade demonstrativt på den som om det skulle få oturen att vända. Kände mig som den mest ensamma människan i världen, alldeles för ensam för att det skulle spela någon roll hur ensam jag faktiskt var.

När sorgen blev tyst. Skrek långt inom mig, men alldeles för långt in för att någon skulle höra. När hoppet lyste med sin frånvaro, gjorde mig paralyserad. Livet. En livslång vän. Fiende. Följeslagare. Att längta framåt, vilja börja om, vilja dra en ny lott. Varje gång vill jag göra mig sårbar igen och varje gång förbannar jag mig själv för att jag vill det. Varför låter inte minnen av att falla mig påminnas om smärtan? Varför stirrar jag mig blind på mina ärr för att sedan nonchalera dem?

Därför att det är lättare att kasta sig in i en ny kärlek än att ta hand om resterna av en gammal.

Shape shifter.

Ska dricka gott, gott té nu. Läsa i Mästaren, som faktiskt är riktigt jävla bra, bara så pressat när det blir tvångsläsning. Synd med mindre njutbar läsning av en riktigt bra bok. En dokumentär om niqab och burka går på tv. Orkar inte kommentera. Har en åsikt men är inte tillräckligt insatt för att ta diskussionen, så jag lyssnar och håller käft. Tror jag kan framstå som en rätt åsiktslös person emellanåt, just för att jag är rätt noga med när jag öppnar munnen och inte. Helst bara när jag verkligen har nåt att säga. Hm.

Ljusen brinner i fönstret som vanligt. En ny ljusblå matta ligger på golvet i hallen. Annas prickiga, fina fickplunta ligger på mitt bord och får mig att tagga till lite extra inför helgen. Jag är förväntansfull. Inför imorgon. Helgen. Framtiden. Kände mig så vuxen idag på jobbet. Och så hem till egna lyan. Livet börjar ta fart, vuxenlivet. Det som man väntat på så länge. Det är på väg.


Dogs.

Hej. Kom precis hem. Är heelt, helt slut. Har slitit på Hemtex hela dagen lång och nu måste jag läsa en massa i Mästaren. Och äta mörk choklad med pistasch. Mmm. I övermorgon smäller det. Spelning och nu dessutom MILK. Kommer bli FEDT. Jag är sjukt glad annars. Tror jag. Och pirrrig. Hoppas allt blir som jag vill. Åh hejdå.


Pink bullets.

Jag måste bara. Skratta. Litegrann. Det här fick en bättre vändning än jag trott. Jag fick ut mer än vad jag föreställt mig. Mer övertygad. Bombsäker. Så måste jag bara le lite utöver det. Herregud. Tack, tack, tack.


Kom igen Lena.

Hej. Sitter faktiskt hemma hos min kära mor. Efter mitt och Zedenius rep hämtade hon mig och tog mig ut till kära gamla Stuvsta. Har ätit god middag och ska snart ta tag i läsandet av Mästaren. Repet var flummigt och mysigt och bestod mest av snack och kaffe och frukt och choklad och leka typ. Hängde en liten stund med Marco efter skolan också. Fina Marco, så himla snäll och trofast. Hans horoskop stämde bra in, han skulle få någon att må lite bättre vilket han fick mig att göra så. 

Imorgon är vi lediga och jag ska praktisera på mammas jobb, Hemtex, hela dagen. Lära mig kassan ännu lite bättre så att jag sedan kan helgjobba på Hemtex i Farsta. Niice. En kontakt och ett jobb är kirrat. Så sjukt hur länge man kan söka och söka förgäves och att det avgörande sedan blir en enda persons sociala nätverk.  

Jaja. Nu ska jag dricka en kopp te och umgås med min fina mamma. Sov gott allesammans. Ciaoo.


Old king.

Jag ska ta mig tuuusan lyckas med detta parallellbloggande. Varför vet jag inte, men nu ska det gå.
http://getyourfilthyhandsoffmydessert.blogspot.com/ 

Harvest Moon.

Försov mig. Lite med flit. Rationalisering typ. Fortuna har pallrat sig iväg till skolan och kvar här sitter jag i rosa-svart döskallepyjamas och ser på nyhetsmorgon. Är hungrig och kaffesugen och skall förtära därefter. Mina ögon är fortfarande nyvakna och likaså mitt huvud. Varenda tanke jag tänker hänger kvar lite för länge och tar över mig i slowmotion. Därför, mycket viktigt att välja mina tankar såhär denna morgon.

Jag hade en plan igår. Idag är den inte densamma. Inte imorgon och inte igår. Det är så det är nu för tiden. Jag ändrar mig, och ändrar mig igen. Är schizofreni personifierad. Vill allt och ingenting, känner för mycket och för lite osv blabla. Bäst är det när jag är med folk, gör saker, då flyter allting på och jag bara dras med. När jag är själv ser jag rödljus framför ögonen, stannar upp, faller ner, hit, dit, hittar på tankar och känslor, vill ha dig fast jag inte vill ha dig, saknar dig fast jag inte saknar dig.

Och jag vet. Jag vet att du vet. Men jag tror inte att du vet att jag vet. Haha. Garnnystan. Krångel krångel. Hörru, du vet att du gör det värre än vad det behöver vara. Du vet att det kan vara så mycket lättare, och bättre. Och jag vet att det där jag sa i parken kanske var drastiskt. Jag kanske klippte bandet lite väl hårt och snabbt och sprang därifrån nöjd och glad. Jag inser nu att det kunde gjorts lättare. Men samtidigt. Du hällde ju sakta salt i mina sår och skrubbade i det samtidigt som du bara såg på mig sådär iskallt. Den där förbannade blicken som jag stod ut med hela våren. Se mig, se mig. Hur länge kan man tråna efter någons ögon, någons blick? Allt jag gjorde då gjorde jag för dig.

Du förstår väl att det var ett rus att släppas fri sedan? Att jag kanske tappade bort det där ödmjuka när jag mötte andras ögon. Ögon som såg mig. Du förstår nog varför jag satt och log när du fortsatte vara kall och hård mot mig. Jag hade ju insett att dina ögon inte var de enda som kunde se, även fast jag nog helst ville bli sedd av dig. Helst ville ha dig. Jag ville ville ville så fruktansvärt, smärtsamt mycket, men det räckte ju inte till, det såg vi båda två. Lotta love. Då visste jag att du hade gett upp och fan va ont det gjorde och fan va jag inte ville erkänna för mig själv att jag visste.

Så det blev som det blev och det är som det är. Du är fortfarande kall och hård. Alltid. Kall och hård. Och jag försöker fortsätta le. Men det börjar springa ikapp, ruset börjar lägga sig. Hur länge kan man le åt någon som har slagit på en och fortsätter göra det, oavsett hur fri man är? Så snälla du. Vi kan väl säga att ingen är vinnare. Jag kände mig som det länge. Jag vann min egna tillit och självkänsla. Men om ingen är vinnare, eller båda om så passar bättre, då kan vi väl ändå mötas på en jämn, jävla nivå? Försöka vara allt det där vi lovade varann. Eller nästan i alla fall.

Och jag vet att du vet precis var du har mig. Jag väljer att ge dig det. Jag väljer att ge dig mina ord, mina tankar och känslor. Så att du vet precis, precis var du har mig. Så ser jag hur du leker med det. Hur du gör det svårare för mig. Och jag ler. Du är kall och hård, och jag ler.

One love.

Sitter här med Fortuna min fina. Vi har druckit kaffe och snackat och nu ska hon sova över. Myspys en vanlig måndag är nice. Dag två som rökfri har funkat bra. Nästan sjukt hur mycket mer välmående jag känner mig redan. 

Låt mig komma in.

Köpte en tröja på Myrorna på vägen hem. 45 kr, fett väärt. Sitter och lyssnar på lite partymusik och glittrar runt. Ska typ följa med Hedvig till frisören, sedan till filmkunskapen. Mums. Härlig dag.


 

En jävel vid mitt öra.

God morgon. Sov väldigt länge och gott. Vaknade av mig själv klockan sju och trodde att jag hade försovit mig men icke. Så kunde jag ligga och dra mig till nio, sköönt. Nu sitter jag och dricker kaffe och gör mig iordning för dagen. Ska ta bussen till doktorn om någon timme, få slutgiltiga beskedet om det är astma eller inte. Spännande. Min första tanke imorse var förresten på spelningen på fredag. Jag är så fruktansvärt nervös, samtidigt som jag är taggad och otaggad och typ alla känslor man kan ha. Aja, det kommer gå vägen.

Jag är så himla formbar just nu. Får nya livsinsikter varje dag, smälter nya intryck och förändrar mig. En liten lerklump att knåda och leka med. Det är verkligen det som har gjorts med mig av många senaste tiden. Lekts. Ha ha. Knåda, knåda, ta sönder. Banka, kasta, slå på. Lek lek lek. Aj aj aj. Men men. Det man inte dör av blir man fan bara starkare av. Så är det faktiskt. Och jag börjar växa till mig rätt rejält nu. Kanske lär man sig bara att vara i mindre kontakt med sina känslor. Att stänga av och ignorera. Kanske blir man bara bättre på att låtsas. Jag vill nog ändå se det som att man blir starkare och faktiskt klarar av att stå emot.

Ett ögonblick i sänder.

Sitter här med tända ljus och kvällsfunderar. Eller vänta, jag ligger faktiskt. I sängen. Eftersom jag inte lyckas få något plugg gjort tänkte jag utnyttja tiden till sömn istället.

Skriver alldeles för ofta i den här bloggen för att ha något vettigt kvar att säga såhär mot slutet av dagen. Har redan pumpat ur mig alla tankar och känslor och sysslor, hit och dit. Så. Längtar till frukost imorn. Det är väl det jag kan säga. Och att jag funderar på att detoxa typ någon gång snart. Ska lämna tillbaka tröjan, den röda ni vet, som jag köpte. Leta efter den i marinblått istället. Eller kanske satsa på att fylla kylen för pengarna istället. Vem vet. Känns som ett nytt liv med nya vanor står för dörren så kanske blir det sista alternativet för en gångs skull. Är på riktigt ta-mig-i-kragen-humör, så lika bra att styra upp allting i livet. Börjar med sömnen. Godnatt.

I samma bil.

Så. Hemma igen. Blev pannkisar hos Elin istället. Anna var också med och myste i det fina köket. Och aidskatten såklart. Rökfria dagen har funkat bra. Sitter och är lite abstinensrastlös dock, men nu jävlar ska det gå. Ska koka en kopp chaité och läsa Mästaren och Margarita och så lite filmkunskap. Imorgon är det bara vårdcentralen och filmkunskapslektion inplanerat vilket innebär mycket sova och allmänt ta det lugnt. Så sjukt skönt. Är så jävla nöjd med min vardag just nu. Älskar alla fina människor som jag umgås med. Älskar det vi gör, älskar årstiden, älskar alla omständigheter typ. Är sjuukt nervös inför fredag dock. Kommer bli så roligt men så läskigt också. Känns skönt att jag har Zedenius med mig. Ska bli kul att få visa min nyskrivna engelska låt. You heter den. HA det så kul på restaurangen!

Sonnet.

Efter ett telefonsamtal med Hedvig känns det genast mycket bättre. Även hon kan få mig att inse hur det egentligen är, att jag snöar in mig i fel tankar och tappar bort logiken och sanningen på vägen. Idag slutar jag röka förresten. Zedenius startade trenden och nu hänger jag på. Astmakontrollen kändes dessutom som en varningslampa, så nu är det nog. Snart kommer Elin hit på pannkakslunch, mums. Vilka onödiga inlägg jag skriver. Hihiii. HEjs

All by myself.

God morgon världen. Idag ska jag sträckläsa Mästaren och Margarita och dammsuga för första gången på alldeles för länge. Saknar min familj jättemycket. Älskar att bo själv, men saknar den hemtrevliga känslan av att någon annan springer runt i samma hem och gör något, liv och värme. Nu en kopp svart kaffe då mjölken är slut, och så vakna till liiiv, woh.

Teenage crime.

Kom nyss hem. Kvällen var sisådär. Är trött och ledsen och vill mest bara sova. Hade så mycket förväntningar och allt gick bara i kras. Och så börjar jag ifrågasätta min omgivning. Om vissa verkligen är vad jag trott och så vidare. Äh, jag blir bara knäpp av att analysera. En grej var ganska upplyftande samtidigt som jag undrar om det verkligen betydde något. Kan ju hoppas på det. Aja, blabla. Gonatt.

Bitter sweet symphony.

Men gud. Detta är sjukt. Vad händer egentligen? Lite för lite sunt förnuft, lite för mycket fel känslor. Måste vända huvudet. Precis det som jag fördömt hos andra. Stolthet, förnekelse, feghet. Ska jag också blunda och låtsas nu? Vet inte om jag har nåt annat val faktiskt.

Lagar ännu en gång köttbullar och pasta. Ska bli upphämtad av Hedvig senare och cruisa ner till Knast och Lukes födelsedagsfest. Marco djar, Chrissy är där, det blir nog fett. Ska ha på mig min nya fina sammetsklänning och såklart nya favoritjackan. Jaja. All musik gör typ ont i mina öron nu för tiden. Börjar bli lite trött på att sitta och lyssna på samma gamla musik och tänka samma gamla tankar. Ge mig liv och rus och nåt nytt. Nöjd tjej

Piano man.

Jag är nyklippt och glad.


Bonnie and Clyde.

Shit också. Smorde in mig med en hudkräm jag glömt bort att jag hade. Den luktar pepparkaka. Den luktar precis som när vi var där i den staden. Hade ju med mig den dit. Och vädret är precis likadant. Aja. Tänk bort, glöm bort. Ska strax ner till frisören och klippa mig, men först en stor kopp kaffe och lite fransk musik.

Shiver.

Konst är att fånga en känsla. I ett fotografi, en melodi, en text, en målning, vad som helst. Att fånga en känsla, bevara den, det är vackert.

Ramlar.

Snälla Anna kom hem. Du skulle ruska om mig och få mig på andra tankar igen. Du skulle påminna mig om sanningen, låta mig känna det jag känner och sedan få mig att känna nåt annat. Kom hem Anna.

In my place.

Det är klart jag inte ska vara där. Det vet ju jag med. Visste det hela tiden. Ändå känns det konstigt, för jag var ju faktiskt med på hela resan. Fick bara inte följa med in i mål. Myste i nuet och längtade framåt, men föll bort strax innan destinationen var nådd. Och då är det väl klart att jag inte ska vara med. Ändå blir det så fel, fel, fel nu. Jag måste verkligen springa, för varje gång jag stannar upp kommer det ikapp. Varje gång jag står still faller jag dit igen. Plågar mig själv och blir bara så jävla ledsen. Fan.

Wonderwall.

Jag saknar dig.


Let's get it on.

Målar naglarna bruna, hm. Har ett varmt, skavande öra efter att ha pratat med pappa i telefonen. Någon gammal Travoltafilm rullar på tvn. Och kvällen kanske, förhoppningsvis bär av någonstans med Elin.


Lucky man.

Det finns verkligen elaka människor. Jag tror att det är meningen att jag ska inse det typ nu. Naiv har jag varit alldeles för länge, velat tro på att alla människor är så fina och att livet är så fint, allting med sina brister. Men så har jag insett att många i min närhet faktiskt varit och är riktigt elaka och förjävliga mot mig. Direkt bryter jag då kontakten såklart och man kan tycka att jamen, problem solved. Och visst, det är det väl, men hur deppigt är det inte att om och om igen få hoppet törnat? Hela tiden händer det. Gångerna är fler än mina fingrar. Så. Jag som tror så starkt på karma och att allt har en mening och så vidare, tänker att nu fan har det hänt så många gånger och vad är det för läxa jag inte lärt mig som det är meningen att jag ska lära? Jo det kanske inte är så svårt egentligen. Att det verkligen finns elaka människor.

Sweet dreams.

Woh. Idag har varit en bra dag. Började dock med en usel svenskaskrivning men nu är det förbi så. Har på vägen hem köpt mig en fin tröja och lite nagellack. Nu ska det lagas köttbullar och pasta och sedan typ nappa. Life's goooood.



fäshiiion blogg untz untz.


RSS 2.0