Norwegian wood.

Hej. Idag har jag köpt en bok, Norwegian Wood. Jag har dessutom hämtat körteoriböcker, picknickat i Vitan och hämtat Elton på dagis. Vi byggde en koja som han sa var "gö'mysig". Haha. Världens finaste är han. Väldigt bra dag.

Looking for gold.

Juste på tal om att spela in. Snaaaart kommer jag spela in en eller två av mina låtar!!!!!! Kommer bli sjuukt kul.

Real love.

Tja. Idag har jag snackat betyg med nästan alla mina lärare. Känner mig medelmåttig men ändå jävligt bra. Har hunnit köpa skor också, 30kr på Myrorna, skitsnygga! Droppade in på en frisörsalong också och klippte håret på 10min. Seriöst snabbaste och bästa quick-fixen nånsin. Rätt kort är det nu. Åsssså har jag ätit sushi vilket var det bästa av allt. Nu sitter jag och dricker kaffe, längtar efter min fina mamma och inser att jag typ har slutat skolan. Två veckor kvar till utspring. Kom på lite grejor jag måste ta tag i när jag väl gått ut. Jag ska lära mig spela bra gitarr, verkligen bli duktig på det. Sedan vill jag lära mig spela saxofon för att det är så underbart instrument. Tennis ska jag också lära mig spela, jag ska ta dykarcert, försöka mig på att göra en liten film, spela in fler låtar och förhoppningvis en skiva. Ah. Fett, det kommr bli så jävla underbart att få göra precis va jag vill.

Down the drain.

Okej. Efter att jag provat det här med färgade toppar på min skiva, funderar jag nu på att faktiskt göra det. Mer permanent alltså. Dock tror jag inte att det blir grönt. Antingen turkost eller rosalila. Hm...



This is the last time.

Tänkte en kort stund att det kanske var nåt. Det var det inte. Så jag tar en cigg och lite tid att tänka på nåt annat.


Vid protesfabrikens stängsel.

Jag står vid en dörröppning och känner mig alldeles för finklädd i onödan. Ser ut över rummet som är fullt av människor och ord, massor av ord. Funderar över varför jag är på en fest där jag aldrig låter någon lära känna mig. Tycker att jag lika gärna kan gå hem men vill ändå stanna kvar. Kanske kommer det fram någon som får mina ord att berätta allt om mig själv. Kanske vågar jag till och med skämta. Det gör jag nästan alltid annars. Fingrar nu istället på mitt glas. Dricker upp vinet alldeles för fort, som för att ha något att göra. Någon tränger sig förbi mig och jag ler lite tafatt när jag flyttar bort. Sätter mig på en stol i ett hörn, fyller glaset och dricker ännu en klunk. Ser ut över rummet som är fullt av människor och ord, massor av ord. Önskar att någon kunde titta åt mitt håll och bara med ögonen se vem jag är.


Razorblade.


Across the universe.

Igår var jag med Anna. Vi hängde i rålis, drog på spelning på en bar och åkte slutligen hem till henne. Åt godis. Såg på OC. Nu imorse drack vi kaffe, åt jordgubbar och hennes nybakade bröd. Jag dör. Anna är världens härligaste människa och jag mår så jävla bra idag. Längtar tills vi drar till Skåne och hänger. Hoppas det går vägen. Hej.

Du är ånga.

Jag berättar alltid lite för mycket. Samtidigt spelar det typ ingen roll. Jag som alltid brytt mig om så mycket onödigt känner nu att jag inte bryr särskilt mycket om nånting. Skönt.


Kids.

Hej. Jag hade världens bästa skiva igår. Det var faktiskt jävligt kul och jag hade väl kanske varit lite skeptisk till allt men det var awesome. Oskar och Daniel måste typ vara de skönaste människorna. Allting var hur som helst otroligt fint och jag blev sentimental. Just nu är jag helt slut och ska strax ställa mig och laga lite mat till familjen. Förresten. ALLT. Verkligen aaaallt är grönt från sprayfärgen jag hade i håret. Kläderna, väskan, sängen. Har dessutom tappat ett skoinlägg. Haha. Det var det vääärt. WOHO....

Gårdakvarnar och skit.

Upp och ner och hit och dit. Det finns inget som är stadigt i det här. Ingenting bestående eller konsekvent. Inget säkert eller entydigt. Bara överallt. Precis överallt hela tiden.

Pärlor.

Heej. Jag har inte så mycket att skriva. Vill dyka igen.


Ärlighet respekt kärlek.


Blåjeans.

Såg på Antichrist med familjen. Nu har jag duschat. Sitter i morgonrock och är sviiiintröttttt. Borde lägga mig. Borde plugga. Fast jag är lite trött på alla "borde" nuförtiden. Mycket roligare att bara göra det man känner för. Typ sitta och slötitta på serier alldeles för sent. Jäättekul! På onsdag är min skiva förresten och jag vet fortfarande inte vad jag ska klä ut mig till.

Golden people.

Jag har fyra favoritfilmer. Eternal sunshine of the spotless mind, Virgin suicides, Vicky Cristina Barcelona och Revolutionary Road.

When I goosestep.


Känner mig som pånyttfödd igen.

Vaporize.

Tja. Kom precis hem efter tröttaste stadsvandringarna. Anna var hos mig inatt och vi sov inte alls särskilt mycket. Ska nog kolla nån rulle nu, typ Revolutionary Road. Har jävligt ont i huvet, är sjukt trött men ändå på rätt bra humör. Senare ska jag fan diska för första gången på typ en månad. Om jag har lust kanske dammsugaren kommer fram också. Jaja, vem bryrrr sig. Hejdå.

Satan i gatan.

Sitter och dricker champagne en vanlig söndag efter jobbet. Soft.


You've made me so very happy.

En främling började prata med mig idag. Han sa att jag hade fina ögon och jag tackade och han frågade om han fick hålla mig sällskap på tunnelbanan och det fick han. Tyckte dagen var gjord och log för mig själv när jag stigit av. Komplimanger är effektiva glädjespridare.


Gamla Ullevi.

Det tredje letar sig fram. Det första och andra kom till när det tredje tog vid. Som för att säga nåt. Jag borde ta chansen. Ska försöka strida mot min natur och ta tredje tillfället i akt. Då kan jag helt plötsligt också ta vara på det första och andra. Såhär i efterhand.

Easier.



Heeeeej. Jag gör inte så mycket för tillfället. Borde ta tag i metatexten till litten, men känner mer för att se på tv. Är så sjukt trött. Heeejdå.

The drugs don't work.

Har precis sett på Blue Valentine. Den var fin. Och sorglig. Älskar Michelle Williams som är med i den. Har förövrigt införskaffat mig ett Visakort och en liter cola idag. Nu tror jag att jag ska klippa håret och ta en cigg. Tja.  

Sen en tid tillbaka.

Varje gång jag ser en man som bara har ögonen för en kvinna förundras jag och det är så jävla tragiskt. Trasigt.


Du är snart där.

Dina vingar saknar fjädrar, likt fladdermusens. Jag tror det är åren som fördärvat dig. Eller mig. Cynismen har tagit vid nu. Du vet den vi sprang ifrån över höstlöven, aldrig prästkragar. Ändå är du fortfarande hopplöst förlorad till romantiken. Du drömmer om molntussar men sträcker dig aldrig efter dem längre. Kanske blir det så när man fallit alldeles för hårt för nån. Man blir rädd för att flyga. Plockar av fjädrarna. Men inser att man alltid tillslut kan flyga ändå. Som fladdermusen. Flådd från gulligull.  Du fångar kärlek på burk.

Dom dimmiga dagarna.

Det är så lätt att tänka att det bara var en slump. Att det var kemiskt. Att ingenting var på riktigt. Du var ju faktiskt kvar efter ruset tonat bort och ändå tänker jag på det som en slump när jag minns. Att du aldrig var kär i mig på riktigt, att det bara var nåt kemiskt som ofrivilligt tog över dig. Att jag inte alls var din typ. Att du egentligen hela tiden bara ville ha nån annan. Fick veta att du ett tag pratat mer om henne än om mig när det var vi och jag tror att det förstörde allting ännu lite mer.


Det dom aldrig nämner.

Du älskar symmetri men föll för asymmetrin. Det är sånt som händer.

Blue headlights.

Det är så lätt att döma andra. Kanske lättare att vara självkritisk. Men det är svårt att erkänna att man själv har nåt som man föraktar hos nån annan. Kom att tänka på alla gånger jag verkligen tyckt illa om nån annan. Alla sviniga händelser som jag själv har varit med om, och som andra varit med om. Och förbannar. Förbannar alla dem. Men så, efter någon minut, slog det mig. Att jag gjort likadant. Att jag förmodligen varit lika svinig själv i andra situationer men kanske aldrig reflekterat över det på det sättet. Vissa gånger är det uppenbart när man gör någon illa. Andra gånger har man ingen aning om hur jävla ont ont det kan göra i nån annan. På grund av en själv. Vad man gör. Och det kan vara så svårt att förlåta andra. Man kan smälta sveket, acceptera och faktiskt gå vidare. Men att förlåta. Det är lika svårt som det ibland är lätt att döma.

Baker Street.

Jag förstår mig inte på dig. Du flackar alltid lite med blicken och det är nåt med den där osäkra rastlösheten som ger mig en känsla av att jag verkligen inte känner dig. Men så ibland vågar du hålla kvar och verkligen se mig i ögonen i mer än en halv sekund. Och då, bara sådär, känns det som att vi verkligen förstår varann, som att vi delar en hemlighet. Men du pendlar alltid litegrann mellan båda delarna. Se bort, se hit. Så jag förstår mig inte alls på dig. Och inte mig själv heller. Jag blir helt knäsvag när du är där, och så jävla avtänd när du ska vara överallt.


Lucy in the sky with diamonds.

Jag hatar att du är rädd. Jag hatar att du är stolt. Jag hatar att jag ältar. Att det är det jag gör.


When I was a boy.

Det fanns en som bara skrattade. Hånade mig med mina egna ord. Försökte samtidigt mötas på nån sorts sårbar nivå och hålla hand, se varann i ögonen och prata ut. Vilket skämt. Och jag visste hela tiden att det inte var på riktigt, men jag önskade så mycket att det kunde vara äkta. Att vi delade läppar för mer än nattens ensamma timmas skull. Att jag tog med dig hem för att jag faktiskt tyckte om dig. Men så var det inte. Så blev det inte. Du frågade om jag var arg, jag bad dig dra åt helvete och då vände du dig om. Som om ingenting. Och sa det sedan rätt ut på dansgolvet. Sanningen. Att det var lusten som slagit ihop oss. Inget mer än köttsliga begär. Och jag skrattade, var lite sårbar. Men det var bara ett enda stort skämt. Och i ärlighetens ljus blev det både mer tragiskt och komiskt. Så ibland nuförtiden kan jag faktiskt komma på mig själv med att håna dig. Håna dig med dina egna ord. Då skrattar alla och jag med. Och inser vilket jävla skämt allt var. Ett enda stort skämt.


Alone, together.

Hjulet snurrar igen och du springer samma vägar som förut. Jag försöker hitta nya men står mest still. Ber om smällar för att se om kinderna ännu kan blossa. Skänker dig en tanke då och då, men känslorna behåller jag för mig själv. Det börjar verka mer patetiskt än charmigt i mina ögon faktiskt. Att du springer samma gator upp och ner och knappt inser själv vad du håller på med. Rullar runt i kvicksand och märker inte att du sjunker, om och om igen. Jaja, jag har sagt att jag ska stå kvar och inte se efter mer. Du är gammal nog att ta hand om dig själv och jag är alldeles för ung för att ägna dig så mycket tid. Men jag tenderar att fastna i längtan och saknad. Ser framåt eller bakåt. Saknar gamla plagg, vill ha nya. Aldrig ser jag ner på marken där jag står eller bär kläderna jag har. Så kanske är det bra för mig att stå still ett litet tag och låta dig gå.

Fine line.

Så satte jag mig på tunnelbanan och nån jävel hade din parfym igen. Stöter på den där doften alldeles för ofta nuförtiden och jag vet inte varför men jag tror alltid att det ska betyda nåt. Och det spelar liksom ingen roll om jag har hela huvudet sprängfyllt av skolarbete och stress stress, för plötsligt när jag känner den där doften skingras alla andra tankar och du etsar dig fast. Och inte bara i mina tankar, plötsligt känns det som att jag står där framför dig igen i solskenet. Vi kysser varann. Fumligt och tafatt men med munnarna fulla av kärlek. Bland rusningstrafikens hysteri sitter jag på mitt säte och anar pirret av att vara hjälplöst förälskad för första gången igen. Och du är så fin i mitt minne. Men. Det är bara om jag blundar som allt det där kommer tillbaka. Och jag gör det, jag blundar, i nån sekund. Sedan stirrar jag argt på den där snubben som lyckats få mig att tänka på dig igen. Varje gång, så fruktansvärt härligt, hopplöst och onödigt.


Donna.

Virgin Suicides lämnar kvar dessa fotspår och allt är poesi för mina sinnen.



Fågelkvitter. Solkatter. Rockmusik. Vita tänder. Stjärnor i ögonen. Enhörning. Melankolisk electro. Grässtrå. Tuggummi. Syrsor. LP-skivor. Blont virvlande hår. Rosa nallebjörn. Cigarettrök. Ballonger. Mintspray. Blommiga pyjamaser. Maskrosor. Persikobrännvin. Sex. Klistermärken. Tomtebloss. Ljusrosa nagellack. Hångel. Disigt ljus. Vattenspridare.  


”En klocka som tickar på väggen. Ett rum i mörker mitt på dagen. Det upprörande med en människa som bara tänker på sig själv.”

I'm not in love.

Sofia Coppola är ett geni. Totalt jävla magiskt. Vackrare filmer finns inte. Virgin Suicides, Lost in Translation och Marie Antoinette är tre klockrena skildringar av känslor som inte går att sätta ord på. Är helt stum. Helt genialiskt. Åh.

Trubbel.

Det är nånting med dig.

Sympathy for the devil.

Heej. TRött tjej. Igår var jag hos Anna och åt trerätters med hennes familj. Toppat med en cigarr som gick runt mellan alla vid matbordet. Ashärligt. Drack lite öl på en bar senare och drog slutligen vidare på lite chillfest. Idag har jag blonderat mig tredje gången på typ två veckor. Hänger hos mamma och ska nog se Blue Valentine. Det blir nice. Bra heeej.


Solen i ögonen.

Följde Anna ner till tunnelbanan. I klänning och tröja. Och så bland skratten och till och med när jag tyst traskade hem igen spratt det till i kroppen. Pirrade och vände sig som det gör när man är kär. Så jävla fint. Sommarvärmen liksom väcker mig till liv på riktigt igen. Helt plötsligt känns det som att jag har sinnen som jag tidigare inte haft och som att varje beröring och varje vindpust känns hela vägen in i hjärtat. Skalet har fallit bort, smält, tinat. Hade en fin kväll med Anna. Vi satt som flera gånger förut hemma hos mig och pratade och pratade, glömde helt bort tiden och alla måsten. Luften i min lägenhet måste vara smått suspekt eftersom vi alltid tycks känna oss lite berusade efter dessa intensiva kvällar. Och så är det som att tiden står still. Märkligt. Var hur som helst en fin dag idag och jag inser att det verkligen kan vara helt fantastiskt att verkligen umgås. Det är underbart att vara ensam, men människor, andra än en själv, ger fan tillvaron ett lite extra pirr i magen. Litee kvällsflumm och cheasynesss sådär.


Kom igen Lena.

Jag har fått nån sorts medvind som jag bara gliiider framåt med. Så jävla sofft. Allt går typ bra nu och har gjort det i några dar. Vind i segleeeet.

River en vacker dröm.

Det stör mig att jag fortfarande kan erinra mig känslan av att röra vid din hud. Att jag fortfarande tycker du har fina läppar. Att jag vet hur det känns att få blicken av dig. Det stör mig att jag minns exakt hur dina vardagsrutiner går till och hur din kropp är formad i minsta detalj. Det känns som att jag fortfarande känner dig ända inpå skinnet, men egentligen känner vi inte längre varann alls. Jag blev till och med lite förvånad när jag hörde dig prata för några dagar sedan. Din röst lät inte alls som jag tänkt mig och samtidigt precis som jag minnts den. Det stör mig att det blir en krock mellan nu och då, bara för att jag inte kan glömma bort allt jag vet om dig och för att jag inte vet nånting om dig nuförtiden. Att jag fortfarande kan erinra mig känslan av att röra vid din hud. Det känns så fel. Man kan ju inte gå omkring och känna en främling på djupet. Men däremot kan man bli främling med nån som man känt på djupet. Det går ju egentligen inte ihop. Som att ha läst en bok och sedan helt plötsligt inte ha gjort det. Det stör mig.

Here comes the sun.

Hjälp va fel det måste vara om man gnäller över att ha ett eget ställe. Tar tillbaks allt jag skrivit om att jag inte trivs osvosv. Visst, jag älskar att bo hemma, men att bo själv har ju sina fördelar det med. Funderar förresten på att dra och se Roger Waters i Berlin i sommar. Han har tydligen flera spelningar där så det lär ju inte vara fullbokat än. Måste bara lyckas dra med mig nåt gediget Pink Floyd-fan. Förövrigt är solen typ guds gåva till människan. Svårt att inte vara lycklig även för en småkroniskt melankolisk själ. Jaja, oinspirerande inlägg.


The trial.

Hatar att det flyter som porlande vatten i en flod. Ständigt flöde utan eftertanke. Inte som sirap, trögt och geggigt. Det är fan en nagel i ögat att det rinner så fin. För det är i floden jag trivs. Inte i sirapen, den som står i skafferiet några meter bort i köket. Utan i floden, den som ligger flera mil härifrån.


Have a cigar.

Äh. Jag vill typ hem till mamma igen. Varit där sedan torsdags och nu kom jag hem igen. Men fan. Saknar typ redan familjen, maten, sängen, tåget, lugnet, bråken. Allt. Jag är så jävla oredo att bo själv. Känns nästan lite pinsamt att erkänna det. Har ju trivts som fan men så plötsligt tycker jag mest det är jobbigt och ensamt. Fast skulle ju aldrig säga upp mitt egna ställe. Fan.

Bara dårar rusar in.

Du är den enda jag saknar. Som en vän. Det finns liksom ingen som du. Kan ha alla möjliga fina och fantastiska människor omkring mig, men så länge du inte finns här så känns det alltid som att nåt fattas. Det kallas väl unik. Det du är. Speciell. Och den jag är när jag är med dig. Känns liksom som att världen får en till dimension. Och jag vet att det är precis det här du hatar. När jag tar dig på för stort allvar och vill mer än vad som går. För det är kanske som du sa. Att du nog inte skulle bry dig särskilt mycket om vi tappade kontakten. Och då suger det ju att jag nog trots allt bryr mig. Faktiskt.


Ibland är en lögn det finaste man har.


Här kommer lyckan för hundar som oss.

Tja. Är helt slut. Vandrade runt i Gröndal idag med min grupp och njöt av den fina lilla närförorten. Efter det åkte jag och mamma och handlade en massa. Fick mig tre par skor, en studentklänning och två tröjor. Sjukt nice. Kommer dock vara småpank resten av månaden. Saknade en person idag. Fast bara litegrann. Mest känner jag att jag är trött på alla människor. Blir irriterad och ledsen bara. Ingen förutom mamma får mig att skratta nu för tiden. Ingen jag egentligen känner för att ringa och prata med. Ingen som jag spontant vill ta en promenix med eller dra och se nån av alla bra rullar som går på bio. Jag vill träffa lite nytt folk. Eller få tillbaks nån gammal. Ibland undrar jag om det inte kan vara värt att vara med nån man mår jävligt kasst av ibland för att också ha jävligt roligt resterande gånger. Äsch. Ska njuta lite av mina nya kläder istället.

Make it happen.

Är fan klar med nåt i tid för en gångs skull. Hängt hos mamma tors-sön. Sover här ikv också. Åh. Åt årets första jordgubbar idag och de var helt sjuukt goda. Sommzarrr. Har jättemycket inspiration också. Vill skriva massa ny musik och komma igång med inspelandet snart. Måste dock överleva sista tiden av plugg som är helt sinnessjuk. Det är som att man ska ligga och spy blod och gråta av lycka om vartannat på målsnöret. Aja. Min gratistid på Spotify har gått ut också. Rätt rimligt att man ska betala och det är ju inte så dyrt, men fan. Jag har inte hittat nån studentklänning än och det finns fortfarande några skivor att gå på. Plånboken vill ha merrrr. Äh. Trött inlägg. Nu ska jag fira att jag hann innan deadline med lite film och sömn. Never let me go blir det. Hejs.

Non, je ne regrette rien.



Jag vill skratta med ögonen och tänderna. Springa barfota i daggvått gräs. Fläta mina fingrar med en kär väns. Låta smultron färga läpparna röda. Cykla på knastrande grus bland ängar och gyllenbruna kor. Jag vill och vill. Nästan så att viljan sätter sig i halsgropen och kväver mig. Törstar efter det vackra, ändå är jag lite rädd för det. Lyckan. Ruset. Rädd för den där jävla tomheten som alltid infinner sig när lyckan sprungit sin väg. När solen gått i moln. För ingenting är bestående och det suger. Det suger så jävla hårt. Men så minns jag nåt som sägs i filmen American Beauty. Så självklart. Man får aldrig hålla i så hårt att man stryper lyckan bara för att man är rädd för att förlora den.


"... there's so much beauty in the world. Sometimes I feel like I'm seeing it all at once, and it's too much, my heart fills up like a balloon that's about to burst... And then I remember to relax, and stop trying to hold on to it, and then it flows through me like rain and I can't feel anything but gratitude for every single moment of my stupid little life..."


Förhoppningar och regnbågar.

Hej. Jag fick en dröm. Jag vill dra på roadtrip i en fin bil genom Italien, Frankrike och Spanien. Först måste jag kirra körkort dock, vilket kommer ruinera mig men iaf. Eller att dra typ till Sydamerika eller Asien och köra wildlife med massa dykande, surfande och safarihäng. Åh.

Clair de lune.

Så sitter den där. Lappen. Mitt på kylskåpet under nån ful magnet. Eller det var faktiskt två lappar. Utrivna ur min almanacka - en med ett recept, den andra med inköpslista. Förkortningar och pilar som jag skrattade åt. Ett litet minne från sommaren för två år sedan. Vi formade ett stort rött hjärta av hallonen på den där kakan. Hm... Aja. Jag undrar mest varför jag aldrig har lagt märke till att det suttit kvar där på kylen i två år.


Mykonos.

Det är sjukt hur ont i huvudet man kan få av kaffeabstinens. Har nu i alla fall tagit en lång dusch och fixat en kopp. Idag är bara en jättekonstig dag. Vet inte om jag håller på att bli hjärntvättad av all film jag suger in, men något stämmer inte riktigt. Det bara känns skitmärkligt. Kan inte definiera känslan. Ska dricka mitt kaffe istället. Hej.

Us and them.

Vissa saker får man aldrig tillbaka. Presenter man gett bort, ord man sagt. Sånt betyder ingenting. Det var menat att ges bort till nån annan. Men filmer, låtar, maträtter, dofter, till och med stadsdelar. Tänkte man nånsin på att det aldrig skulle bli ens eget igen? Jag ser bara alla andra i den här staden. Jag ser min första kärlek vid Skinnarviksberget och på Ringvägen. Jag ser min andra kärlek vid Södra Station och på Hornsgatan. Jag ser min tredje kärlek i Observatorielunden och på Tunnelbanans röda linje. Och när jag åker förbi Gamla Stan minns jag en vän jag en gång hade. Och jag vet. Jag vet att Monteliusvägen är min lika mycket som din. Men jag har gett bort det. För jag kommer aldrig kunna lyssna på Us and them utan att du flyger förbi i mitt huvud. Jag kommer aldrig kunna äta glass och dricka te utan att helt plötsligt minnas ditt grönmålade rum. Jag kommer aldrig kunna dofta den där äppelparfymen utan att instinktivt tänka att det är du. Och inte nog med det har jag lyckats ge bort Paris också. Åhhh. Jag vill inte äta våfflor, sjukanmäld från skolan själv. Inte heller tända ljus på en pinnstol och krypa ner under täcket. Så det som är mitt minskar. Och jag kan inte låta bli att känna att jag inte vill ge bort mer. Att det är lättare att ha allt det fina för sig själv och inte alltid behöva påminnas om nån och nånting fint som gick i kras. Jag vill att det ska bli mitt igen. Gator, tunnelbanelinjer, låtar, våfflor. Men vissa saker får man aldrig tillbaka. Sånt som faktiskt betyder nånting.


Shelley.

Älskar film. Igår såg jag Lilja 4-ever efter Green Street. Idag har jag sett Taxi Driver och A Single Man. Ska nog se Match Point senare, eller 500 Days of Summer.


Längesen.

Nädu. Vet du. Jag kom på. Det finns fler. Det finns min jävla underbart bästa mamma. Om en timme hämtar hon mig och så åker vi och köper mat. Sedan kommer jag sitta och prata utan att tänka på orden. Utan att tänka på hur allt kan vridas och vändas och tolkas. Inte oroa mig för att hon vänder sig om. Med våra katter i knät. Åh. Blir helt jävla gråtfärdig när jag tänker på vilken underbar familj jag har. Varför i helvete flyttade jag hemifrån? Tänker de tankar mer och mer. Vågar inte säga att jag kanske inte var mogen, men jag kanske inte var det. Det är smutsigt här. Det står gammal disk överallt, golvet är täckt av kläder, kylen är tom, persiennerna är nerdragna. Det är inte konstigt om man man helt plötsligt känner att det blir svårt att andas. Det finns ingen jävla luft i mitt hem. Jag kan inte laga mat. Jag kan inte städa. Finns så många som skulle utnyttja den här lyan bättre. Inte bete sig som en barnslig tonåring och ligga i sin egen skit dagarna i ända. Äh. Skitsamma. Jag diskade några koppar idag. Det får räcka. Snart åker jag härifrån. 

Comfortably numb.

Så vänder det. Så kommer det dagar som idag då jag bara vill vara med dig. Du är den enda som förstår mig bättre än jag själv gör. Dessa dagar. Skulle säkert kunna ringa upp dig. Visst skulle du nog bli överraskad, men om du är i ungefär samma sinnestillstånd, inte för exalterad det vill säga, skulle murarna falla och trösten finnas där. Det är det jag gillar. Att i dessa lägen förstår du mig. Och oftast finns där för mig. Men jag ringer inte. Jag har skaffat mig en stolthet på senare dar. Sitter här, mår illa, är yr och känner ångesten slingra runt i mig som en mask. Ett telefonsamtal och jag skulle nog bara av din röst må bättre igen. Men jag ringer inte. Och du ringer aldrig mig.

Life in technicolor.

Gör knutar på mitt hår. Ser ut över ett myller av folk med tom blick. Och jag vet att den är tom och jag vet att du tänker det. Inne i min gömma längtar jag efter att vara ensam. Känner tårna trampas på och klumpen i magen rulla upp sig först när jag möter andras ögon. Blir äcklad. Och arg för att jag avskyr. Det är som att någon vänt upp och ner på det, satt på mig tröjan ut och in. Helt plötsligt har jag så lätt för att tycka om mig själv och så svårt för att tycka om andra. Som en enda lycklig kärlekshistoria med mitt ego. Aldrig trodde jag att det skulle vara så mycket mer tacksamt att ägna sig själv kärleken jag alltid ägnat alla andra. Men det är bekvämt. Att inte bli besviken på ord som aldrig sägs eller en blick jag aldrig får. Det är nästan för bekvämt. Går jag utanför dörren spricker min bubbla och jag kryper långt in i mig själv för att nånstans vara kvar i mitt skimmer. Istället ser jag ett pussel jag just nu inte passar in i. Så kommer ishackaren och vill forma mig till en bit som kan klämmas in bland de andra. Äh jag orkar inte smutsa ner mitt glitter. Nån dag springer jag väl naken i solnedgången på en äng med rosa körbärsträd och enhörningar och älskar allt och alla.


Allt har ett slut.

Det är så typiskt. Typiskt mig. Att se mina vackra sidor två år senare när jag tappat bort dem. Svängde in hos bokhandlaren vid mig idag. Köpte fyra böcker med ord huller om buller. Det där med dikter känns alltmer som ett lotteri. Versaler, blanka sidor för egna kråkfötter. Konstens nyskapande. Så jävla självmedvetet. Varför inte bara uppskatta en popsång lite mer. Veronica Maggio. Sjunger om blödande hjärtan och jag får så lätt för att döma ut allt sånt som klyschor. Och det svåra som pretentiöst. Då undrar man vem det är som är medveten och pretentiös i sin syn på konst. Äsch. Jag önskar det kunde komma mer naturligt bara. Som för två år sedan. När orden bara fladdrade ur munnen och tanken sprang efter men hann aldrig riktigt ikapp. Nu hinner jag tänka en miljon tankar innan jag skriver och redan innan orden studstat ner har jag fördömt dem. För klyschiga eller för pretentiösa. Kanske ska börja med blanka sidor istället.

All I need.

Hej. Har precis sett på Nyckeln till frihet. Nu ska jag ta och se Green Street Hooligans. Är helt såld på att se på film just nu. Verkligen nytt intresse sedan jag började läsa filmhistoria/filmkunskap. Älskar dessutom att ta "time-out" som Emilie kallade det. Bara stanna hemma, pausa från allt och vara helt själv. Bäst. 

World news.

WOHO. Det blev grymt med färgningen!!!

Sadness is a blessing.

Såg precis på Antichrist. Helt själv. Nu ska jag blondera topparna. Ikväll ska jag och Hedvig på estetskiva helt spontant också.

Som fjädrar.

Skrev i lördags att jag planerade köpa ett blommigt plagg i veckan. Letade lite tafatt på H&M men fann inget, så budade hem den här fina klänningen istället. Så. Nuuu ska jag plugga filosofi.....


Uppsnärjd i det blå.

Tänk att jag faktiskt fått det. Alla tre så olika lågor. Det är så fint alltihopa. Ändå vill jag inte ha tillbaka något av det. Jag tycker om som det är nu. Jag tycker om att det är min lycka som betyder nåt nu. Och det var nån som sa att jag är uppe i det blå. Det tyckte jag lät fint och det är just där jag vill vara. Ensam ett tag.

Det var jag.

Woho. Har precis sett på The Dreamers. Är sjukt godissugen. Borde plugga men är redan taggad på att se en till rulle. Typ Antichrist, den har jag inte sett än. Har inte så värst mkt spännande att skriva här. Trivs som fan med att sitta helt tyst i ett rum alldeles för mig själv. Sjukt va jag börjat uppskatta ensamhet den senaste tiden. Varvat med umgänge såklart. Heheeee. Spännande var det ja.

Inga kläder.

Hej. Hade världens otur imorse. Spillde ut mitt kaffe och bröt sönder ett läppstift. Provet gick i alla fall bra och nu dagen har ändå varit rätt okej. Ska försöka rensa ut min garderob litegrann och plugga mer filo. Kanske bleka topparna lite också. Hej så länge.

Lät du henne komma närmre.

Nästan alla tjejer är någon annan tjejs henne.

Baby.

Aaa jag är så himla bra. Börjar plugga till filon nu. Kmr ägna det en halvtimme, sen vill jag se på film. Nyckeln till frihet blir det nog. Vill sluta skolan. Vill dra en spontanresa till Sydamerika. Vill vara själv. Så himla skönt. Egentid är helt underbart. Ska köpa mig ett blommigt plagg i veckan.


America.

Igår var kul. Fast bäst var nog ändå middagen hemma hos Anna. Hon bjöd på vin och så åt vi thaimat och spelade gamla hitzz. Idag vaknade jag halv fyra vilket var jävligt ångest. Måste plugga filosofi hela dagen, eller jag resterande timmarna detta dygn. Köpte en låda igår, eller typ box, i beiget skinn. Den är fin. Annars var det nog inte så mkt mer.

RSS 2.0