jess

Det är roligt hur jag ser ett mönster. Hur det börjar bli sådär som det var förra gången. Blad efter blad plockar jag av. Blir det så mycket kvar? Nej. Och det är skönt på nåt sätt. Befriande. Som att se med andra ögon. Kanske någon annans ögon.

Sitter här min första lediga dag. Dricker kaffe och inväntar Hedvig. Vi ska laga pannkakor, plugga religion och checka in flygresan. Soffttt. Gårdagen var chill. Måste städa dock. Och hitta ny musik. Är sjukt trött på mina spellistor som rullar runt i högtalarna. Till och med favoriterna skaver i öronen.

Älskar distansen som kommer såhär i efterhand. Som att jag lyckas slå hål på alla tankar i huvudet. Sån där meditation som är så svår. Att gå utanför sig själv. Den distansen. Förgyller ju typ hela sinnet. När jag inser att jag visst har den där sidan som jag så gärna vill ha. Den kommer efter ett tag. När det inte är så mycket kvar.

Du är som en avlägsnad kroppsdel. En amputerad arm. Jag minns precis hur det var att känna dig, ha dig nära och kunna dina rutiner utan och innan. Som om du vore en del av mig. En kroppsdel. Och jag minns varenda ärr på din kropp, alla klädesplagg i din garderob, ditt sätt att smaka varje klunk ordentligt i munnen. Små detaljer som man bara kan om man lär känna någon som sig själv. I alla stunder. Små detaljer som etsar sig fast och nu får mig att känna. Att jag fortfarande känner dig. Som en kroppsdel. En amputerad arm.

Det är jul. Jag tänker inte skriva någon djup, melankolisk reflektion även om det ligger mig skrämmande nära till hands. Jag gillar julen. Det är mysigt. Maten och sällskapet är det absolut bästa.

Förövrigt jobbar jag på och hinner knappt göra eller tänka på annat. Bästa självförtroendeboosten och verklighetsflykten faktiskt. Kommer säkert bli arbetsnarkoman nån gång i framtiden. Enda platsen min hjärna slutar vrida och vända på alla detaljer i mitt liv. Skööönt.

Har inget vettigt att skriva. Det enda som egentligen blir läsvärt är om jag faktiskt tar mig tiden att skildra nån jobbig känsla jag kan rota fram inifrån, men då smutsar jag bara ner min egen och eran jul och det är onödigt. Julen ska vara mysig. Jag gillar julen.

God morgon. Nu ska jag alldeles strax bege mig mot jobbet. Skriver kanske senare. Heej.

Det är bara tomma ord om du aldrig visar att du menar dem.
Men det är verkligen inte första gången jag får höra
att jag betyder så mycket
och sedan blir tagen för givet.
Säkert inte sista gången heller.
Jag är den som alltid lyckas ta mig innanför skalet
men som aldrig får vara med utanför det.

När dina ögon närvarar i blicken.
När du låter mig vara en del
av dig.
Berör du mig.

Du hade visserligen inte hunnit bli mer än bara någon, men för mig var du just det. Någon. Det är läskigt hur lätt man faller in, och sedan ur andras liv.

Igår var jag på Djäknespelet och Djäknefesten vilket faktiskt var kul. Jag har genom mina tre år på Södra varit rätt skeptisk till alla dessa skolarrangemang - insparksfester, samlingar osv osv, men det här var iaf nice. Det dumma är dock att jag råkade tappa min väckarklocka i golvet igår så den gick sönder. Och alarmet på min mobil är helt värdelöst, så ännu en gång försov jag mig. Sämst. Ska nog se en film nu och äta nåt. Såg Trainspotting i helgen. Den var fet. Och smutsig. Tror det blir Sex and the City 2 nu. Haha. Tja.

Sitter här med Hedvig och dricker kaffe och äter mackor. Gårkvällen på WARP var kul. Jag och Zedenius tog några öl innan på en anonym liten pub och snackade om förgågna och framtida tider. Jag tycker om henne väldigt mycket. Därefter dansade vi sönder våra kroppar. Bokstavligen talat - Zedenius fick halta hem med värkande smalben.

Skulle fixa pass idag inför Thailand men det här med att jag inte har nån mobil krånglar till allting litegrann. Längtar så jävla mycket. Först en mysig jul, sedan en fet jävla resa till London över nyår och så nån månad senare två veckor runt i Thailand. Shit.

Blev förresten väldigt glad igår när jag insåg att min frånvaro märkts av mer än jag trott. Nästa vecka ska jag gå till skolan varje dag. Faktiskt.

Det är nånting med doften av kyla. Med de upplysta fönstren i kontrast till den nattsvarta himlen klockan halv fyra på eftermiddagen. Med allas sömniga ögon som fladdrar i taket på tunnelbanan. Med att de som slutat röka börjar igen fastän det sagts att vintern är den tid på året det är lättast att låta bli. Med att alla som inte har en hand att hålla önskar det och de som har det krampaktigt håller i den. Med att de sorgliga melodierna får så mycket mer utrymme i allas högtalare. Med orken som ersätts med längre och varmare duschar. Med sängen som känns större än förut trots duntäcket som fyller den till hälften. Det är nånting med att saknaden blir större när jag står på balkongen med min varmaste jacka och cigaretten mellan fingrarna. Andas in röken. Och doften av kyla.

Jag vet faktiskt inte varför jag fortfarande tänker på dig. Varför jag fortfarande lyssnar på din sorts musik som egentligen inte alls är min. 

Du är med mig när vi somnar. Jag inbillar mig att det ska vara samma sak imorgon. Men nästa dag är det som alla gånger förut. Så som det alltid blir. Jag reser mig genast för att nervöst vanka av och an i hallen och dricka minst tio glas vatten. Du frågar så småningom om vägen till tunnelbanan och lämnar mig strax därefter. När du har gått sätter jag mig på sängen. Vill helst somna in. Jag har inte fått någon sömn inatt, även om du tror det. Jag har känt varenda beröring. Hört varenda tanke och suck.

Jag är en anhalt. En station. Jag gör mig själv till ett ställe att gå till efter allt annat tagit slut. Jag tror att jag ska tycka att det är skönt med sällskap. Fast jag blir mest bara fumlig och mina ögon söker sig oundvikligen runt i rummet. När du tar dina armar om mig, låter jag dig ha mig nån minut eller två innan jag alltid reser mig och går. Jag vill helst bara sluta fundera. Låta dig ge allt du erbjuder. Men jag reser mig. Vankar nervöst runt i hallen och dricker vattenglas efter vattenglas. För jag kommer alltid vilja vara någon mer. Och jag vet att trots dina armar och ord, är jag bara en anhalt. En station.

Den låten är så jävla fin. Vet inte varför men texten brinner så jävla starkt. Älskar svenska texter som bara är, utan krångel liksom. "Dom tar dig ifrån mig." Precis så. Bara det. Inget krux.

Har jobbat hela dagen lång, sedan köpt en tröja och så städat hela lyan. Är helt slut. Älskar att ha mycket att göra. Dels boostar man självförtroendet och duktigpoängen, och dels har man mindre tid att tänka så mycket, något jag annars gör alldeles för mycket. 

Gud vad det är sjukt att jag har bott hemifrån i typ 9 månader nu. Nästan ett år. Stört. Och på den här tiden har jag skött mig lagom sisådär bra. Men jag gillar det. Trivs som fan.