jess

Du är med mig när vi somnar. Jag inbillar mig att det ska vara samma sak imorgon. Men nästa dag är det som alla gånger förut. Så som det alltid blir. Jag reser mig genast för att nervöst vanka av och an i hallen och dricka minst tio glas vatten. Du frågar så småningom om vägen till tunnelbanan och lämnar mig strax därefter. När du har gått sätter jag mig på sängen. Vill helst somna in. Jag har inte fått någon sömn inatt, även om du tror det. Jag har känt varenda beröring. Hört varenda tanke och suck.

Jag är en anhalt. En station. Jag gör mig själv till ett ställe att gå till efter allt annat tagit slut. Jag tror att jag ska tycka att det är skönt med sällskap. Fast jag blir mest bara fumlig och mina ögon söker sig oundvikligen runt i rummet. När du tar dina armar om mig, låter jag dig ha mig nån minut eller två innan jag alltid reser mig och går. Jag vill helst bara sluta fundera. Låta dig ge allt du erbjuder. Men jag reser mig. Vankar nervöst runt i hallen och dricker vattenglas efter vattenglas. För jag kommer alltid vilja vara någon mer. Och jag vet att trots dina armar och ord, är jag bara en anhalt. En station.