jess

Jag har börjat se ner i marken. Se bort och fumla efter nya ord när du säger något fint till mig. Förut hade jag blivit generad, precis som nu, men jag hade gett dig ett leende. Vågat hålla kvar blicken och fnittrat lite harmlöst och tacksamt. Jag inbillar mig att det är starkare att se bort och le lite halvhjärtat. Inte tro på allt som sägs. Ta det på mindre allvar, ta åt mig mindre.

Men på bussen på vägen hem. Med iskalla fingrar hårt knutna i fickan. Tänker jag. Vem vill ge nånting till nån som ser bort? Vem vill ge fina ord till nån som pratar dom osagda och sedan låtsas som om ingenting? Jag tror jag kastar bort nåt jag egentligen vill ha. Stampar sönder och tar inte emot. När jag helst av allt bara vill ge dig ett leende. Hålla kvar blicken och fnittra sådär harmlöst och tacksamt som när jag faktiskt tar åt mig av vad du säger.