Kom änglar.
Jag går gärna under jord. Som en björn, jag går i ide. Och jag frågar dig, och dig, och alla andra. Frågar om någon vill ses ett litet tag eller två. Men ingen vill dela kylan med mig. Och tillslut bäddar jag ner mig själv. Slutar fråga och kryper tätt intill väggen.
Så hård och kall.
Jag ger inte bara upp. För jag frågar alla er. Och det ska vara helt okej att inte vilja följa med. Jag står och röker upp min sista cigarett, ensam på balkongen. En granne, jag vet inte längre vem av dem, stänger dörren efter mig och går. Vill inte dela kylan. Så jag håller fast i räcket.
Så hårt och kallt.
Jag lyssnar på sorgliga melodier. Sminkar över tystnaden och låtsas att jag delar det här med någon. Men det är så tydligt. Att täcket är ett täcke. Väggen bara en vägg. De finns där utan att jag frågar. Ändå är det ingen tröst. Jag kokar alldeles för mycket kaffe. Blir varm i kroppen och känner inte lika väl kylan. Fingrar ständigt på min kopp.
Så hård och kall.
Så hård och kall.
Jag ger inte bara upp. För jag frågar alla er. Och det ska vara helt okej att inte vilja följa med. Jag står och röker upp min sista cigarett, ensam på balkongen. En granne, jag vet inte längre vem av dem, stänger dörren efter mig och går. Vill inte dela kylan. Så jag håller fast i räcket.
Så hårt och kallt.
Jag lyssnar på sorgliga melodier. Sminkar över tystnaden och låtsas att jag delar det här med någon. Men det är så tydligt. Att täcket är ett täcke. Väggen bara en vägg. De finns där utan att jag frågar. Ändå är det ingen tröst. Jag kokar alldeles för mycket kaffe. Blir varm i kroppen och känner inte lika väl kylan. Fingrar ständigt på min kopp.
Så hård och kall.
Kommentarer
Trackback
