jess

Jorden har snurrat några varv och världen ramlat lite åt sidan. Jag som alltid tytt mig till någon att dela hjärta med har nu bestämt mig för att faktiskt vara själv ett tag. Att lappa över kärlekar och ständigt förflytta sin omtanke till någon annan är inte svaret på hur man blir mer självständig och oberoende. Att fokusera helt och hållet på mig själv ett tag kommer säkerligen resultera i att jag senare kan fokusera på någon annan utan att förlora mig själv. Min kära vän å andra sidan, som alltid begrundat mitt sätt att hämningslöst kasta mig in famnar och bli kär i kärleken, har nu själv satt hjärtat i brand. I hennes förälskade ögon ser jag nu kärleken på avstånd. Och är rätt nöjd. Främst för att jag är så himla glad för hennes skull, men också för att jag för en gångs skull lyckats hålla kvar mitt rus för mig själv.

Jag har stött på många olika människor, nya som gamla bekantskaper, de senaste månaderna. Ibland tror jag att jag blivit förtjust i själva upptäckten av det okända. Ibland av det annorlunda. Ibland av det förändrade. Jag tror dock aldrig att jag tindrat med ögonen för någon av bara den enkla anledningen att den personen är just den. Kanske för gammal vänskaps skull i så fall. Annars är det nog som jag så insiktsfullt konstaterat. Att jag så lätt blir kär. I kärleken. I att dela mig själv med någon. I att bry mig om någon. Vara någon. För någon. Och jag har nog vetat det hela tiden. Det blir bara så tydligt nu. När världen ramlat lite åt sidan. När jag ska vara själv och när hon som alltid varit det blivit kär. Sådär på riktigt som man bara kan bli när man lärt sig älska sig själv först.