jess

Det är nånting som inte går att sudda bort med åren, ersätta med andra eller inte låtsas om. Kanske är den första gång någon rört vid en så långt in, långt in i bröstet alldeles för speciell. Kanske kan man aldrig ge bort hjärtat lika ohämmat, rakt ut som då. Kanske stannar det kvar, inristat i huden, för att det aldrig känts så bra och dåligt som den allra första berusningen.

Jag blir så nostalgisk av att mötas igen. Lite som att marken viker sig under mig, som alltid med dig. Fast mer i minnet. När jag för första gången blev så smärtsamt kär. Så kär att jag inte kommer ihåg någon annan från den tiden. Så kär att klockslagen slutade existera, som veckodagarnas namn på ett sommarlov. Så kär att det enda jag egentligen minns är en bubblig, blurrig dimma.

Jag vill inte springa iväg. Eller tillbaka. Eller nånstans egentligen. Men samtidigt så är det som att hjärtat skriker efter det första ruset en gång till. Det som, likt vad som sägs om heroin, aldrig blir lika bra andra, eller tredje eller någon annan gång. Än första. Och du kommer alltid vara mitt första rus, min första kärlek.