jess

Sitter och dricker champagne en vanlig söndag efter jobbet. Soft.

En främling började prata med mig idag. Han sa att jag hade fina ögon och jag tackade och han frågade om han fick hålla mig sällskap på tunnelbanan och det fick han. Tyckte dagen var gjord och log för mig själv när jag stigit av. Komplimanger är effektiva glädjespridare.

Varje gång jag ser en man som bara har ögonen för en kvinna förundras jag och det är så jävla tragiskt. Trasigt.

Det är så lätt att tänka att det bara var en slump. Att det var kemiskt. Att ingenting var på riktigt. Du var ju faktiskt kvar efter ruset tonat bort och ändå tänker jag på det som en slump när jag minns. Att du aldrig var kär i mig på riktigt, att det bara var nåt kemiskt som ofrivilligt tog över dig. Att jag inte alls var din typ. Att du egentligen hela tiden bara ville ha nån annan. Fick veta att du ett tag pratat mer om henne än om mig när det var vi och jag tror att det förstörde allting ännu lite mer.

Jag förstår mig inte på dig. Du flackar alltid lite med blicken och det är nåt med den där osäkra rastlösheten som ger mig en känsla av att jag verkligen inte känner dig. Men så ibland vågar du hålla kvar och verkligen se mig i ögonen i mer än en halv sekund. Och då, bara sådär, känns det som att vi verkligen förstår varann, som att vi delar en hemlighet. Men du pendlar alltid litegrann mellan båda delarna. Se bort, se hit. Så jag förstår mig inte alls på dig. Och inte mig själv heller. Jag blir helt knäsvag när du är där, och så jävla avtänd när du ska vara överallt.

Jag hatar att du är rädd. Jag hatar att du är stolt. Jag hatar att jag ältar. Att det är det jag gör.

Det fanns en som bara skrattade. Hånade mig med mina egna ord. Försökte samtidigt mötas på nån sorts sårbar nivå och hålla hand, se varann i ögonen och prata ut. Vilket skämt. Och jag visste hela tiden att det inte var på riktigt, men jag önskade så mycket att det kunde vara äkta. Att vi delade läppar för mer än nattens ensamma timmas skull. Att jag tog med dig hem för att jag faktiskt tyckte om dig. Men så var det inte. Så blev det inte. Du frågade om jag var arg, jag bad dig dra åt helvete och då vände du dig om. Som om ingenting. Och sa det sedan rätt ut på dansgolvet. Sanningen. Att det var lusten som slagit ihop oss. Inget mer än köttsliga begär. Och jag skrattade, var lite sårbar. Men det var bara ett enda stort skämt. Och i ärlighetens ljus blev det både mer tragiskt och komiskt. Så ibland nuförtiden kan jag faktiskt komma på mig själv med att håna dig. Håna dig med dina egna ord. Då skrattar alla och jag med. Och inser vilket jävla skämt allt var. Ett enda stort skämt.

Så satte jag mig på tunnelbanan och nån jävel hade din parfym igen. Stöter på den där doften alldeles för ofta nuförtiden och jag vet inte varför men jag tror alltid att det ska betyda nåt. Och det spelar liksom ingen roll om jag har hela huvudet sprängfyllt av skolarbete och stress stress, för plötsligt när jag känner den där doften skingras alla andra tankar och du etsar dig fast. Och inte bara i mina tankar, plötsligt känns det som att jag står där framför dig igen i solskenet. Vi kysser varann. Fumligt och tafatt men med munnarna fulla av kärlek. Bland rusningstrafikens hysteri sitter jag på mitt säte och anar pirret av att vara hjälplöst förälskad för första gången igen. Och du är så fin i mitt minne. Men. Det är bara om jag blundar som allt det där kommer tillbaka. Och jag gör det, jag blundar, i nån sekund. Sedan stirrar jag argt på den där snubben som lyckats få mig att tänka på dig igen. Varje gång, så fruktansvärt härligt, hopplöst och onödigt.