jess

Heej. TRött tjej. Igår var jag hos Anna och åt trerätters med hennes familj. Toppat med en cigarr som gick runt mellan alla vid matbordet. Ashärligt. Drack lite öl på en bar senare och drog slutligen vidare på lite chillfest. Idag har jag blonderat mig tredje gången på typ två veckor. Hänger hos mamma och ska nog se Blue Valentine. Det blir nice. Bra heeej.

Följde Anna ner till tunnelbanan. I klänning och tröja. Och så bland skratten och till och med när jag tyst traskade hem igen spratt det till i kroppen. Pirrade och vände sig som det gör när man är kär. Så jävla fint. Sommarvärmen liksom väcker mig till liv på riktigt igen. Helt plötsligt känns det som att jag har sinnen som jag tidigare inte haft och som att varje beröring och varje vindpust känns hela vägen in i hjärtat. Skalet har fallit bort, smält, tinat. Hade en fin kväll med Anna. Vi satt som flera gånger förut hemma hos mig och pratade och pratade, glömde helt bort tiden och alla måsten. Luften i min lägenhet måste vara smått suspekt eftersom vi alltid tycks känna oss lite berusade efter dessa intensiva kvällar. Och så är det som att tiden står still. Märkligt. Var hur som helst en fin dag idag och jag inser att det verkligen kan vara helt fantastiskt att verkligen umgås. Det är underbart att vara ensam, men människor, andra än en själv, ger fan tillvaron ett lite extra pirr i magen. Litee kvällsflumm och cheasynesss sådär.

Hjälp va fel det måste vara om man gnäller över att ha ett eget ställe. Tar tillbaks allt jag skrivit om att jag inte trivs osvosv. Visst, jag älskar att bo hemma, men att bo själv har ju sina fördelar det med. Funderar förresten på att dra och se Roger Waters i Berlin i sommar. Han har tydligen flera spelningar där så det lär ju inte vara fullbokat än. Måste bara lyckas dra med mig nåt gediget Pink Floyd-fan. Förövrigt är solen typ guds gåva till människan. Svårt att inte vara lycklig även för en småkroniskt melankolisk själ. Jaja, oinspirerande inlägg.

Hatar att det flyter som porlande vatten i en flod. Ständigt flöde utan eftertanke. Inte som sirap, trögt och geggigt. Det är fan en nagel i ögat att det rinner så fin. För det är i floden jag trivs. Inte i sirapen, den som står i skafferiet några meter bort i köket. Utan i floden, den som ligger flera mil härifrån.

Du är den enda jag saknar. Som en vän. Det finns liksom ingen som du. Kan ha alla möjliga fina och fantastiska människor omkring mig, men så länge du inte finns här så känns det alltid som att nåt fattas. Det kallas väl unik. Det du är. Speciell. Och den jag är när jag är med dig. Känns liksom som att världen får en till dimension. Och jag vet att det är precis det här du hatar. När jag tar dig på för stort allvar och vill mer än vad som går. För det är kanske som du sa. Att du nog inte skulle bry dig särskilt mycket om vi tappade kontakten. Och då suger det ju att jag nog trots allt bryr mig. Faktiskt.


Ibland är en lögn det finaste man har.

Jag vill skratta med ögonen och tänderna. Springa barfota i daggvått gräs. Fläta mina fingrar med en kär väns. Låta smultron färga läpparna röda. Cykla på knastrande grus bland ängar och gyllenbruna kor. Jag vill och vill. Nästan så att viljan sätter sig i halsgropen och kväver mig. Törstar efter det vackra, ändå är jag lite rädd för det. Lyckan. Ruset. Rädd för den där jävla tomheten som alltid infinner sig när lyckan sprungit sin väg. När solen gått i moln. För ingenting är bestående och det suger. Det suger så jävla hårt. Men så minns jag nåt som sägs i filmen American Beauty. Så självklart. Man får aldrig hålla i så hårt att man stryper lyckan bara för att man är rädd för att förlora den.


"... there's so much beauty in the world. Sometimes I feel like I'm seeing it all at once, and it's too much, my heart fills up like a balloon that's about to burst... And then I remember to relax, and stop trying to hold on to it, and then it flows through me like rain and I can't feel anything but gratitude for every single moment of my stupid little life..."

Vissa saker får man aldrig tillbaka. Presenter man gett bort, ord man sagt. Sånt betyder ingenting. Det var menat att ges bort till nån annan. Men filmer, låtar, maträtter, dofter, till och med stadsdelar. Tänkte man nånsin på att det aldrig skulle bli ens eget igen? Jag ser bara alla andra i den här staden. Jag ser min första kärlek vid Skinnarviksberget och på Ringvägen. Jag ser min andra kärlek vid Södra Station och på Hornsgatan. Jag ser min tredje kärlek i Observatorielunden och på Tunnelbanans röda linje. Och när jag åker förbi Gamla Stan minns jag en vän jag en gång hade. Och jag vet. Jag vet att Monteliusvägen är min lika mycket som din. Men jag har gett bort det. För jag kommer aldrig kunna lyssna på Us and them utan att du flyger förbi i mitt huvud. Jag kommer aldrig kunna äta glass och dricka te utan att helt plötsligt minnas ditt grönmålade rum. Jag kommer aldrig kunna dofta den där äppelparfymen utan att instinktivt tänka att det är du. Och inte nog med det har jag lyckats ge bort Paris också. Åhhh. Jag vill inte äta våfflor, sjukanmäld från skolan själv. Inte heller tända ljus på en pinnstol och krypa ner under täcket. Så det som är mitt minskar. Och jag kan inte låta bli att känna att jag inte vill ge bort mer. Att det är lättare att ha allt det fina för sig själv och inte alltid behöva påminnas om nån och nånting fint som gick i kras. Jag vill att det ska bli mitt igen. Gator, tunnelbanelinjer, låtar, våfflor. Men vissa saker får man aldrig tillbaka. Sånt som faktiskt betyder nånting.

Älskar film. Igår såg jag Lilja 4-ever efter Green Street. Idag har jag sett Taxi Driver och A Single Man. Ska nog se Match Point senare, eller 500 Days of Summer.

Gör knutar på mitt hår. Ser ut över ett myller av folk med tom blick. Och jag vet att den är tom och jag vet att du tänker det. Inne i min gömma längtar jag efter att vara ensam. Känner tårna trampas på och klumpen i magen rulla upp sig först när jag möter andras ögon. Blir äcklad. Och arg för att jag avskyr. Det är som att någon vänt upp och ner på det, satt på mig tröjan ut och in. Helt plötsligt har jag så lätt för att tycka om mig själv och så svårt för att tycka om andra. Som en enda lycklig kärlekshistoria med mitt ego. Aldrig trodde jag att det skulle vara så mycket mer tacksamt att ägna sig själv kärleken jag alltid ägnat alla andra. Men det är bekvämt. Att inte bli besviken på ord som aldrig sägs eller en blick jag aldrig får. Det är nästan för bekvämt. Går jag utanför dörren spricker min bubbla och jag kryper långt in i mig själv för att nånstans vara kvar i mitt skimmer. Istället ser jag ett pussel jag just nu inte passar in i. Så kommer ishackaren och vill forma mig till en bit som kan klämmas in bland de andra. Äh jag orkar inte smutsa ner mitt glitter. Nån dag springer jag väl naken i solnedgången på en äng med rosa körbärsträd och enhörningar och älskar allt och alla.