Solen i ögonen.
Följde Anna ner till tunnelbanan. I klänning och tröja. Och så bland skratten och till och med när jag tyst traskade hem igen spratt det till i kroppen. Pirrade och vände sig som det gör när man är kär. Så jävla fint. Sommarvärmen liksom väcker mig till liv på riktigt igen. Helt plötsligt känns det som att jag har sinnen som jag tidigare inte haft och som att varje beröring och varje vindpust känns hela vägen in i hjärtat. Skalet har fallit bort, smält, tinat. Hade en fin kväll med Anna. Vi satt som flera gånger förut hemma hos mig och pratade och pratade, glömde helt bort tiden och alla måsten. Luften i min lägenhet måste vara smått suspekt eftersom vi alltid tycks känna oss lite berusade efter dessa intensiva kvällar. Och så är det som att tiden står still. Märkligt. Var hur som helst en fin dag idag och jag inser att det verkligen kan vara helt fantastiskt att verkligen umgås. Det är underbart att vara ensam, men människor, andra än en själv, ger fan tillvaron ett lite extra pirr i magen. Litee kvällsflumm och cheasynesss sådär.
