Non, je ne regrette rien.
Jag vill skratta med ögonen och tänderna. Springa barfota i daggvått gräs. Fläta mina fingrar med en kär väns. Låta smultron färga läpparna röda. Cykla på knastrande grus bland ängar och gyllenbruna kor. Jag vill och vill. Nästan så att viljan sätter sig i halsgropen och kväver mig. Törstar efter det vackra, ändå är jag lite rädd för det. Lyckan. Ruset. Rädd för den där jävla tomheten som alltid infinner sig när lyckan sprungit sin väg. När solen gått i moln. För ingenting är bestående och det suger. Det suger så jävla hårt. Men så minns jag nåt som sägs i filmen American Beauty. Så självklart. Man får aldrig hålla i så hårt att man stryper lyckan bara för att man är rädd för att förlora den.
"... there's so much beauty in the world. Sometimes I feel like I'm seeing it all at once, and it's too much, my heart fills up like a balloon that's about to burst... And then I remember to relax, and stop trying to hold on to it, and then it flows through me like rain and I can't feel anything but gratitude for every single moment of my stupid little life..."
