Life in technicolor.
Gör knutar på mitt hår. Ser ut över ett myller av folk med tom blick. Och jag vet att den är tom och jag vet att du tänker det. Inne i min gömma längtar jag efter att vara ensam. Känner tårna trampas på och klumpen i magen rulla upp sig först när jag möter andras ögon. Blir äcklad. Och arg för att jag avskyr. Det är som att någon vänt upp och ner på det, satt på mig tröjan ut och in. Helt plötsligt har jag så lätt för att tycka om mig själv och så svårt för att tycka om andra. Som en enda lycklig kärlekshistoria med mitt ego. Aldrig trodde jag att det skulle vara så mycket mer tacksamt att ägna sig själv kärleken jag alltid ägnat alla andra. Men det är bekvämt. Att inte bli besviken på ord som aldrig sägs eller en blick jag aldrig får. Det är nästan för bekvämt. Går jag utanför dörren spricker min bubbla och jag kryper långt in i mig själv för att nånstans vara kvar i mitt skimmer. Istället ser jag ett pussel jag just nu inte passar in i. Så kommer ishackaren och vill forma mig till en bit som kan klämmas in bland de andra. Äh jag orkar inte smutsa ner mitt glitter. Nån dag springer jag väl naken i solnedgången på en äng med rosa körbärsträd och enhörningar och älskar allt och alla.
