Us and them.
Vissa saker får man aldrig tillbaka. Presenter man gett bort, ord man sagt. Sånt betyder ingenting. Det var menat att ges bort till nån annan. Men filmer, låtar, maträtter, dofter, till och med stadsdelar. Tänkte man nånsin på att det aldrig skulle bli ens eget igen? Jag ser bara alla andra i den här staden. Jag ser min första kärlek vid Skinnarviksberget och på Ringvägen. Jag ser min andra kärlek vid Södra Station och på Hornsgatan. Jag ser min tredje kärlek i Observatorielunden och på Tunnelbanans röda linje. Och när jag åker förbi Gamla Stan minns jag en vän jag en gång hade. Och jag vet. Jag vet att Monteliusvägen är min lika mycket som din. Men jag har gett bort det. För jag kommer aldrig kunna lyssna på Us and them utan att du flyger förbi i mitt huvud. Jag kommer aldrig kunna äta glass och dricka te utan att helt plötsligt minnas ditt grönmålade rum. Jag kommer aldrig kunna dofta den där äppelparfymen utan att instinktivt tänka att det är du. Och inte nog med det har jag lyckats ge bort Paris också. Åhhh. Jag vill inte äta våfflor, sjukanmäld från skolan själv. Inte heller tända ljus på en pinnstol och krypa ner under täcket. Så det som är mitt minskar. Och jag kan inte låta bli att känna att jag inte vill ge bort mer. Att det är lättare att ha allt det fina för sig själv och inte alltid behöva påminnas om nån och nånting fint som gick i kras. Jag vill att det ska bli mitt igen. Gator, tunnelbanelinjer, låtar, våfflor. Men vissa saker får man aldrig tillbaka. Sånt som faktiskt betyder nånting.
