Fine line.
Så satte jag mig på tunnelbanan och nån jävel hade din parfym igen. Stöter på den där doften alldeles för ofta nuförtiden och jag vet inte varför men jag tror alltid att det ska betyda nåt. Och det spelar liksom ingen roll om jag har hela huvudet sprängfyllt av skolarbete och stress stress, för plötsligt när jag känner den där doften skingras alla andra tankar och du etsar dig fast. Och inte bara i mina tankar, plötsligt känns det som att jag står där framför dig igen i solskenet. Vi kysser varann. Fumligt och tafatt men med munnarna fulla av kärlek. Bland rusningstrafikens hysteri sitter jag på mitt säte och anar pirret av att vara hjälplöst förälskad för första gången igen. Och du är så fin i mitt minne. Men. Det är bara om jag blundar som allt det där kommer tillbaka. Och jag gör det, jag blundar, i nån sekund. Sedan stirrar jag argt på den där snubben som lyckats få mig att tänka på dig igen. Varje gång, så fruktansvärt härligt, hopplöst och onödigt.
