When I was a boy.
Det fanns en som bara skrattade. Hånade mig med mina egna ord. Försökte samtidigt mötas på nån sorts sårbar nivå och hålla hand, se varann i ögonen och prata ut. Vilket skämt. Och jag visste hela tiden att det inte var på riktigt, men jag önskade så mycket att det kunde vara äkta. Att vi delade läppar för mer än nattens ensamma timmas skull. Att jag tog med dig hem för att jag faktiskt tyckte om dig. Men så var det inte. Så blev det inte. Du frågade om jag var arg, jag bad dig dra åt helvete och då vände du dig om. Som om ingenting. Och sa det sedan rätt ut på dansgolvet. Sanningen. Att det var lusten som slagit ihop oss. Inget mer än köttsliga begär. Och jag skrattade, var lite sårbar. Men det var bara ett enda stort skämt. Och i ärlighetens ljus blev det både mer tragiskt och komiskt. Så ibland nuförtiden kan jag faktiskt komma på mig själv med att håna dig. Håna dig med dina egna ord. Då skrattar alla och jag med. Och inser vilket jävla skämt allt var. Ett enda stort skämt.
