Dom dimmiga dagarna.

Det är så lätt att tänka att det bara var en slump. Att det var kemiskt. Att ingenting var på riktigt. Du var ju faktiskt kvar efter ruset tonat bort och ändå tänker jag på det som en slump när jag minns. Att du aldrig var kär i mig på riktigt, att det bara var nåt kemiskt som ofrivilligt tog över dig. Att jag inte alls var din typ. Att du egentligen hela tiden bara ville ha nån annan. Fick veta att du ett tag pratat mer om henne än om mig när det var vi och jag tror att det förstörde allting ännu lite mer.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0