Early grave.
Beat heart.
Jag är seg och nästan lite feberfrossig. Skoldagen var lång och direkt efter åkte jag ut och fixade pass med mamma. Åt god mat och fick åka bil hem. Mys. Nu sitter jag här med en religionsuppgift som ska bli klar och har lite småångest. Ska försöka. Sitta till åtminstone klockan ett om så behövs.
Jag är så fruktansvärt trött på att bli tagen för givet och alltid behöva vara den som drar lasset och sedan alltid blir besviken i vissa relationer. Förstår inte om jag drar till mig den typen av beteende eller vad det beror på. Att jag är någon som det är lätt att säga nej till. Eller först säga ja och sedan säga nej eller ingeting alls. Äh. Orkar inte älta det. Har gjort det för många gånger och jag tänker inte låta glädjen tas ifrån mig på grund av nåt helt jävla värdelöst. Jag försöker åtminstone och det är väl nåt att va nöjd med antar jag.
Today is a good day.
Åh. Ännu en fin och bra dag. Träffade Fortuna som jag inte sett på väldigt länge, vilket var asmysigt. Nu sitter jag och ska försöka sätta igång med religionsuppgiften. Hoppas på att dra ut på en öl och lite prat senare men det är nog tvek om det blir av. Men. Jag är så himla glad. Bara sådär.
Love me do.
Jag känner ett märkligt lyckorus. Ett sånt jag gärna får om våren när man badar i solljus på nyvakna uteplatser. Ett sånt som drabbar mig när jag är våldsamt förälskad, om än bara i tanken. Ett sånt som kommer när nånting oväntat och helt underbart händer. Ett spring i kroppen. Fjärilar i magen. Rus i huvudet. Jag anar ett märkligt lyckorus inom mig. Mitt i kalla januari, ensam i ett mörkt rum, en tisdagkväll. Då är livet lite fint faktiskt.
Så enkelt.
Vem behöver keffa människor som krånglar till allt? Inte jag. Nä. Så enkelt kan det va ibland.
Brown sugar.
Hej. Idag är mitt humör uppe i taket. Jag orkade visserligen inte promenera till skolan som jag sagt, men har haft en fetbra dag ändå. Har ätit god mat och tagit mig en ordentlig, härlig dusch nu på kvällskvisten också. Vår välgörenhetskonsert börjar bli riktig klar nu och det känns sjukt lättande. Galet vad jag måste framstå som biggest pmstjejen här, men det är väl lite så. Mitt liv ändrar riktning från dag till dag och random, oväntade saker händer titt som tätt och jag suger in det. Nu går det iaf bra igen och det är jävligt fett.
Pink moon.
Jag ligger nerbäddad i min sköna säng. Lyssnar på bra musik, diskuterar bra musik. Nattliga konversationer tenderar att vara de mest givande faktiskt.
Idag föll en sten från mig och helt plötsligt lyfter hela jag. Inte ens en hög av plugg kan ta ner mitt humör just nu. Det är till och med så att jag ska promenera hela vägen till skolan imorgon och möta morgonen i hela fyrtiofem minuter till fots. Och jag längtar till det! Fast ju nu trivs jag bra med att vara vaken lite för länge och prata med bekantskaper som är trevliga att prata med. Kort och gott.
Har spelat gitarr och övat, övat hela kvällen lång. Framför mitt fönster. Mina grannar mittemot stannar då och då upp framför sina fönster och undrar säkert vad jag håller på med. Men. Det är nåt visst med att stå där och se livet pågå utanför, samtidigt som jag intensivt sugs in i låtarna och mitt egna liv. Meditativt.
Förstår inte varför jag inte valde att söka en estetisk linje. Visserligen gillar jag annat än musik, men jag tror att jag hade haft så mycket roligare om jag fick hålla på med det jag verkligen älskar även i skolan. Lite sent påtänkt kanske. Äh. Nu skaffar jag mig en bredd osv osv.
Funderade lite idag på vad jag vill göra sedan. Efter studenten. Som är jättesnart och som känns helt overklig. Ska nog ta och jobba och spara pengar. Ha en rejäl svensk sommar med festival och cykelturer i innerstan, picknickar i parker och kvällsdop i myggdränkta sjöar. Skulle vilja se Gotland också. Sedan bär det av bort. Till Barcelona, och Paris. Kanske ännu längre bort. Se livet och världen och alla dessa klyschiga studentdrömmar som bara är helt underbara. Shit. Det är snart liksom.
So haunted.
Det är alltid lika deppigt när jag vägrar somna för att jag inte vill vakna upp till en ny dag. När jag håller kvar i kvällen så länge som det bara går för att morgondagen inte ska nå mig. Har känt så var och varannan dag den här vintern. En liten ångest över allt som ska komma. En oro. Den gör att jag drömmer jobbiga drömmar, försover mig, eller som nu, inte tillåter mig att somna alls. Är det inte lite sorgligt när man nästan är rädd för sin egen vardag? Aldrig riktigt orkar eller vill ta itu med det vardagliga livet. Jag gör gärna precis som jag vill fler veckor om året.
What if.
Jag är ämnad att förstöra för mig själv. Precis när allt börjat gå bra ska jag lägga hinder för mina egna ben. Alltför ofta längtar jag efter en omstart. Efter att få flytta långt bort ifrån alla förluster och misslyckanden som gör sig påminda i varje gatuhörn här. Bli precis den jag vill vara, i alla stunder, och aldrig mer behöva känna allt det som jag så ofta känt. Att jag förlorar. Att det alltid är jag som förlorar. Förstör. Och att det alltid är svårast att förlåta mina fel. Att varje snesteg jag tar får så stora konsekvenser att jag knappt vågar röra mig längre. Jag är rädd för att vara människa. För att göra fel ibland. För att bråka med andra människor. Jag är så jävla rädd för att inte vara perfekt för att jag vet att jag blir lämnad då. Jag har blivit det så många gånger förut. Ibland har jag inte ens sett någon anledning, någon brist. Så jag har anklagat min egna person för att inte vara tillräcklig. Och så gör jag någonting fel och allting faller. Så typiskt och så jävla dumt. Varför bygger jag ens upp nånting längre om jag är dömd att alltid riva det?
Hang with me.
Jag orkar inte lära mig mer. Vad är det den här gången? Att ingenting är bokstavligt? Att ingenting som sägs är sanning? Jag vet inte. Vill inte veta. Tycks allt som oftast lyckas sätta mig själv i skiten. Och det verkar alltmer som att andra tycker om att låta mig sitta där. Jag kommer nog alltid känna mig särbehandlad. Det svarta fåret. Inte riktigt med. Som alltid trillar bort lite för lätt. Precis när jag tagit mig in.
A message.
Spontant vill jag bara skriva att jag lever för musiken. Men. Det låter så jävla töntigt och inskränkt. Så jag nöjer mig med att säga att låtskriveri är min stora passion i livet. Det som gör att jag kommer i sann kontakt med min själ och mitt väsen. Det som jag mår bra av, det som jag vill tillbringa min vardag med och som liksom är min mening. Det finaste jag vet är att beröra. Jag älskar att bli berörd av andras musik. Känna hur de tysta orden plockas ur min mun. Känna en kontakt och förståelse genom tonerna. Känna glädjen bli större eller sorgen smärta än längre in. Fylla i färgerna lite ytterligare och förstärka livets alla nyanser. Det är vackert. Det är vad jag vill kunna göra med andra. Säga det som känns men som aldrig hörs. Beröra. Så spontant skulle jag säga att jag lever för musiken. För vad den gör för mig och mitt liv, och vad jag hoppas den kan göra för andra.
What ever happened?
Det tränger in i mina drömmar. Glasklara tecken, inga svårtydda symboler. Mina orosmoln målar upp sig när jag sover och får mig att vakna upp i ett chocktillstånd. Som om någon kastat kallt vatten i mitt ansikte. Jag tar ut förlusterna och misslyckandena i förskott. Ger mig smällarna pö om pö. Jag vet inte varför. Kanske tror jag att det ska göra mindre ont när det väl händer om jag förberett mig. Oroat mig.
Fences.
Nu har jag skrivit en ny låt. Den är fin och heter "Tänk inte på mig nu".
Sunday morning.
God förmiddag. Jag har börjat bli så jävla sund. Sover mycket, rör på mig mera och käkar jävligt bra. Min farfars fru är hälsofreak och fick lära mig lite schyssta supersunda måltider. Och nu ba kör jag. Fettt. Känner hur kroppen renas.
Idag vill jag ta en fika med min projektgrupp. Främst för att vi har sjukt mycket att göra, men också för att jag saknar dom och är jättesugen på hela grejjen med att gå till ett café och hänga. Därefter borde jag ta en helhelg intensivt plugg, men ska nog träffa en vän ikv och ta en öl. Sofft. På tal om det. Igår offrade jag min heder och kväll och gick till Soft bar för att fira en barndomsvän. Vad säger man. Jag återvänder med säkerhet inte. Menmen. Nu vill det gröna téet drickas, hejs.
Bye bye love.
Jag är så jävla överseriös. Orka. Nu ska jag packa upp mina grejjer, äta litegrann och spela lite på min gitarr. Fick låna farfar hemmagjorda sjuttiotalsband till den. Fett. Den blir fin. Ska sätta upp mina nya Pink Floyd och Unicorn-affischer också. Fiint. Lyssnar på The Everly Brothers och myser. sweeeet.
When you're in love with a beautiful woman.
Jag njuter. Livet är inte perfekt, men jag njuter ändå. Tänker inte vänta med att leva tills det bara är lätt. Tänker inte vänta med att njuta tills det inte finns något att bekymra sig över. Jag njuter av att bara vara i livet, som också det bara är. Som det är. Perfekt ibland och sådär lagom bra andra gånger.
Lisztomania.
Jag är hemma. Eller egentligen inte. Nu är jag i Linköping och hälsar på min kära farfar. Det är fint. Vi äter god mat, jag läser i A Farewell To Arms och alla umgås. Saknar att vara själv dock. Har kommit på lite grejer när jag varit borta i London nu. Att jag inte är van vid att bo med folk och hela tiden omges av andra - att jag faktiskt behöver och tycker om egentid. Jag har kommit på att jag trivs med att vara singel oavsett hur mysigt alla kärlekspar tycks ha det. Och sist men inte minst att jag kan vara flexibel och mindre självmedveten om jag vill och faktiskt försöker.
London var fett. En grym resa som verkligen var välbehövd. Nu ska jag försöka behålla lugnet och njuta av att bara vara. Hejs.
