jess

Jag är ämnad att förstöra för mig själv. Precis när allt börjat gå bra ska jag lägga hinder för mina egna ben. Alltför ofta längtar jag efter en omstart. Efter att få flytta långt bort ifrån alla förluster och misslyckanden som gör sig påminda i varje gatuhörn här. Bli precis den jag vill vara, i alla stunder, och aldrig mer behöva känna allt det som jag så ofta känt. Att jag förlorar. Att det alltid är jag som förlorar. Förstör. Och att det alltid är svårast att förlåta mina fel. Att varje snesteg jag tar får så stora konsekvenser att jag knappt vågar röra mig längre. Jag är rädd för att vara människa. För att göra fel ibland. För att bråka med andra människor. Jag är så jävla rädd för att inte vara perfekt för att jag vet att jag blir lämnad då. Jag har blivit det så många gånger förut. Ibland har jag inte ens sett någon anledning, någon brist. Så jag har anklagat min egna person för att inte vara tillräcklig. Och så gör jag någonting fel och allting faller. Så typiskt och så jävla dumt. Varför bygger jag ens upp nånting längre om jag är dömd att alltid riva det?