Chans.
Jag ska tvätta. Har verkligen inget att skriva här för jag har tröttnat på att djupgräva och dela med mig.
Sparks.
Alla nätter utom en. Jag har isolerat mig på en ö med Fågeln som vrider upp världen och mina egna tankar. Solen har bränt min hud. En död säl på stranden. Skuggrandiga stigar i skogen. Kommit på små onödiga grejer om mig själv. Alla nätter utom en. Tömt hela mig och fyllt på igen. Frisk luft. Sand. Fågelkvitter. Runda vita stenar. Tystnad. Så nu. Som en nyvaken kom jag tillbaka in till stan och nu blir det återigen alla nätter. Jag är kär i Murakami.
Twice.
Jag har haft två fina dagar. Sett Melancholia på bio, druckit öl och blivit sjungen för på tolvslaget, druckit martini och ätit äggröra på efterfest, fått överraskningsfrukost av Anna och Anna i form av jordgubbar, rosé och croissanter, varit på Fotografiska med mormor, fått tre pocketböcker och worry dolls, ätit världens största räksallad på Kulturhusets café, haft födelsedagsmiddag på en mongolisk restaurang, blivit bjuden på öl på Södra Bar, fotat soluppgången genom rutan på en taxibil. Har faktiskt aldrig haft en finare födelsedag. Alla dem som den spenderades med vet precis hur jag vill bli firad - inga uppstyltade spektakel och omsorgsfullt inlindade paket, bara jävligt fint umgänge, mat och dryck och upplevelser. Bäst.
Varje gång du möter min blick.
I strimmor filtreras ljuset genom nyvakna ögon och jag som alltid varit en kvällsmänniska känner mig ändå som mest ren och optimistisk på morgonen. I två dagar slutade jag prata, kunde knappt yttra några ord. Ingenting kom in eller ur min mun och täcket satt fastlimmat runt mig. Det var skönt, lätt. Att sluta försöka. Men så varje gång jag vaknade upp efter att ha sovit kändes mina tankar nytvättade och gårdagen mest som en snefylla. Varje gång den nyförlösta solen sipprade in och rakt igenom mig hittade jag åtminstone en anledning till att resa mig ur sängen. För vissa är anledningen att gå upp en annan människa. För vissa är anledningen att inte gå upp en annan människa. Kanske är jag morgonmänniska trots allt.
Skimret.
Ett stilla regn. Pudrar över och sköljer bort. Gatorna sprinklas sakta rena och träden duschas grönare. Genom dig flyr ett ständigt flöde och det är bara vissa som fortfarande har nattljuset fastsytt på kroppen.
Opus 36.
Dirty trip.
Det fanns glasskärvor i hela rummet men de var genomskinliga så ingen såg. Jag minns att jag tänkte att dina händer var annorlunda än jag föreställt mig men att ingenting kunde få mig att ogilla någonting på dig. Traskade upp ur en svettig säng som på två sekunder blivit iskall. Kras, kras, kras under mina fötter. Spillrorna av allt jag tänkt och drömt och känt låg där utspridda en och en lika förödmjukade. Den andra sängen var varm och jag möttes av ett leende bland lakanen. Till min förvåning var jag faktiskt den av oss som lugnt somnade in någon minut därefter med bara en stilla tanke om att kudden skulle smaka salt morgonen därpå. Det gjorde den inte.
Spökstad.
Det virvlar förbi och den gröna strömmen bakom hårt glas är som ett vimmel och samtidigt ser jag de röda stugorna lika klart. Jag prövade någons glasögon och fick det bekräftat att jag inte ser särskilt bra på långt håll. Varje gång du stod långt där borta suddade sig ditt ansikte ut till en sörja av färger och jag visste aldrig om du var arg eller glad. Med ansiktena i varandras var dina detaljer ändå lika glasklara som gårdarna och stenarna i det gröna sluddret. Din blick var dock nästan varje gång lika otydlig för mig och dina ord smutsade ner skärpan tills min logik tappade fattningen.
White sky.
Ingen sa rakt ut vad det stod men jag såg och jag tänker på det nu.
Abandon.
Jag dricker en solnedgång och låter skratten rulla ihop till en kittlande guldklimp som säger i mitt huvud du är värd nånting försök att inte glömma det igen. Så äh men vafan vi kör och låter pengarna strömma in och ut och värmen stå still, frysa till.
Take me over.
Socker, du och jag kan dansa dansa hela natten vi behöver inte tänka på morgondagen för vem bryr sig egentligen, du är jämt lätt över marken och jag är kolsyra ikväll och kanske imorgon igen.
Simon says.
Ingen av oss är vacker när vi sover. Inte sett utifrån. Men jag tycker ändå det. För allt ska inte ses ur fågelperspektiv. Man kan se med egna ögon också.
Kungen är död.
Jag har tagit studenten.
Spökstad.
Jag glömde bort varför jag fanns, sedan kom jag på det igen. Men insikten flagnar mer för varje gång. Det växer fram ett isberg i mina ådror.
Heart skipped a beat.
Tja. Imornbitti drar jag, Anna, August och Oskar till Skåne och hänger i några dar. Är tillbaks på söndag.
Det finns inga ord.
Det finns sex stycken egenskaper. Jag sätter dem på en lista. Du har fyra. Två saknar du. Fan. Ibland ser jag bara nån annan i dig. Ger mig av fort som fan för att slippa en déjà vu. Egentligen är du bara ett oskrivet blad. Det är jag som kletar av min smuts på dig. Gör så att två blir fler än fyra.
Kärleken väntar.
Satte mig i bilen. I passagerarsätet. Med full överblick men ingen kontroll andades jag ut. Visste att jag kunde vara trygg med kvinnan som fick bilen att ila fram över de tomma gatorna, gula av gatlyktornas ljus. Om nätterna är den där gula slöjan både så rofylld och ångestladdad. Det har jag alltid tyckt. Framför allt i tunnlarna där färgen blir till någon odefinierbar orange ton. Jag brukar blunda och endast i korta sekunder släppa in fragment av ljuset. I små doser. Så satt jag där i bilsätet. Kvällen hade varit trevlig och jag var praktiskt taget väldigt nöjd. På radion spelades Kärleken Väntar och jag tänkte att det var för mig, för det är sällan jag hör Kent spelas på radion annars. Jag luktade öl trots att jag bara druckit ett fåtal. Och rök. Hade dragit i mig cigaretter i mängder som nu etsat fast sin tunga doft i varenda hårtest. Ibland röker jag mer när jag inte är helt bekväm med någon. Lite som för att bryta isen. Hasade mig ner i bilsätet, lutade mig mot rutan och blundade. Tittade ut om vartannat. Det var som att jag hållt andan hela kvällen och nu lät all luft fly ut i ett enda andetag. Först nu, efter midnatt, efter kvällens slut, vågade jag släppa taget.
Om mig själv.
Klubbland.
Woho. Jag samlar en massa vuxenpoäng ikväll. Har invigt visakortet, ansökt till en franskakurs, fixat bankid, ställt mig i bostadskön och ansökt om coop medmera-kort. Haha. Har dessutom lärt mig öppna på jobbet. Nu när jag hänger hemma blir allt det här extra ansvaret helt plötsligt väldigt kul. Jag mår fortfarande väldigt bra. :))
Natten blir dag.
Jag jobbar. Såg precis Di Leva och några till live. Måste hitta skor till studenten. Nästa helg drar jag, Anna, August och Oskar till Skåne. Jag längtar. Juste, häromdan såg jag en orm. Snart har jag läst ut min bok. Nu ska jag äta popcorn. Det var det. Hejssssi.
Through your eyes.
Till middag blev det räkor med avocado och vitt vin. Till efterrätt jordgubbar. Älskar att jag äter jordgubbar nästan varenda dag på sommaren. Det känns lite som mitt bär, det fanns alltid med på min junisida i skolkalendrarna. Och jag har fått höra att jag alltid ville äta frysta jordgubbar när jag var liten. Precis som att jag idag såg på hästarna i hagen och pekade på en gyllenbrun och sa att den där skulle varit min, den ser precis ut som en häst jag skulle velat ha när jag var yngre. Häromdan när jag och mamma var ute och promenerade runt sjön såg jag en handfull förgätmigej i skogen också, och tänkte att det alltid varit min blomma. Ända sedan jag såg dem första gången i en spricka i berget i vår trädgård när jag var liten har jag tyckt det. Äntligen ser jag det som är mitt.
Dina händer är fulla av blommor.
Idag har varit världens bästa dag. Började med att äta lite nybakade churros och en stor salladstallrik. Därefter har jag solat och läst i min underbara bok. Senare tog jag och mamma en promenad genom skogen och över ängarna. Vi gick i en och en halv timme bland kor, hästar och får. Bland ladugårdar, träsk, skogsdungar och herrgårdar. Nu har jag druckit ett stort glas med hallonsmoothie och ser på en bra film. Snart ska jag nog ta en dusch och fortsätta läsa. Såhär vill jag må alla dagar.
Someone new.
Du verkar så himla bra. Den som kastar bort dig måste vara knäpp.
Shine on you crazy diamond.
Du är min själsfrände. Det känns nästan naivt och barnsligt att säga något sådant när man är så ung. Men. Jag vet det. Och när jag sa det till dig sa du att du tänkt detsamma. Fast vi inte är nånting nu och kanske aldrig blir det igen, så är du min själsfrände. Du visade mig den musik som blivit en livslång vän. Du kan sidor hos mig jag aldrig ens lärt känna. Det är bara så. Att vi på nåt sätt är menade. Det handlar om så mycket mer än ett band eller om oupptäckta egenskaper. Det är bara nåt det symboliserar. En förståelse som inte finns att hämta någon annanstans. Och för en gångs skull blir jag inte ledsen när jag tänker på det. Det känns bara vackert. För om jag aldrig träffar någon som är perfekt för mig, så har jag alltid haft dig. Jag har alltid haft en själsfrände.
Breathe.
Jag fick ett sms. Ett som berörde mig. Och det blev till en konversation som värmde mig. Samtidigt pratade jag med min mamma. Om allting i livet. Och det värmde mig. Helt plötsligt blev allt väldigt vackert igen och jag satte spontant på Breathe med Pink Floyd på högsta volym.
Generation ex.
Häromdan när jag såg vår granne i ålderns dagar i sakta mak traska upp för sin uppfart vinkade vi åt varann. Hon nerifrån grusvägen och jag uppe i fönstret. Jag ville krama om henne för hon såg så ensam och ynklig ut. Så kom jag att tänka på hur det kommer bli när min mamma är så gammal. Och jag tänkte att då ska jag ta hand om henne. Spendera varje dag, regning som solstark, med henne. Spela spel, måla teckningar, prata om livet, se på film och armkrok promenera längs sjön. Så idag kom jag att tänka på det igen. Och insåg att det var en rätt dum tanke. Varför inte bara ta hand om henne redan nu?
Precis som Romeo.
Jag har inte särskilt mycket intressant att skriva om dessa dagar. Mitt hjärta ligger och sover, vilket visar sig tydligt i mina texter. Till min förbannelse kan jag inte skriva några nya låtar hur mycket jag än försöker. Texterna jag skriver här blir bleka och fokuserar mer till vad jag ätit och vilka platser jag besökt. I andras ögon förmodligen meningslös fakta. Ändå är det inte det som irriterar mig mest. Det är musiken. Att traggla fram texter och melodier för att i samma sekund kasta bort dem. Som att försöka springa nånstans på ett rullband. Orken tar så småningom slut och man inser att man står på samma jävla plats som förut. Men att springa på rullband ger ändå någon tillfredställelse. Att skriva dålig musik är bara påfrestande. Tankarna och känslorna jag vill förmedla blir bara krångligare och jobbigare att dras med när jag inte lyckas sätta ord på dem. Alla melodier jag försöker ta ur luften gör bara ont i rösten och öronen. Och allt bara för att mitt hjärta sover. Så som det aldrig gjort förut. Jag har varit ständigt, hopplöst förälskad, kär eller trånande. Så länge jag minns, så långt tillbaka mina dagböcker sträcker sig, har jag haft någon sorts kärleksbrand inom mig. Alltid haft ved att uppehålla den med. Och jag har trott och tänkt att om jag bara lyckas släcka den där elden så ska livet bli mycket bättre. Att det ska vara lättare att faktiskt vara själv på riktigt. Inte själv och samtidigt fylld av någon annan. Och det är sant till den grad att jag aldrig gråter nuförtiden. Jag väntar aldrig på några samtal. Jag längtar inte bort timmar för att de ska ta mig till någon. Så lätt är det väl. Kanske för lätt. Så lätt att tillvaron ibland kan tyckas helt meningslös. Det finns ingen kamp, ingen väntan, ingen längtan, ingen saknad. För mig finns det ingen. Eftersom jag har längtat till den dag då mitt brinnande sug ska falna och lämna dagboksidorna blanka, tänker jag inte klaga. Jag ska njuta av att livet är lätt och att hjärtat mitt sover. Men så gör tyvärr också mitt skapande då. Sover. Jag kan inte göra musik när jag knappt känner nånting. Och jag har egentligen inte särksilt mycket intressant att skriva om.
