jess

Satte mig i bilen. I passagerarsätet. Med full överblick men ingen kontroll andades jag ut. Visste att jag kunde vara trygg med kvinnan som fick bilen att ila fram över de tomma gatorna, gula av gatlyktornas ljus. Om nätterna är den där gula slöjan både så rofylld och ångestladdad. Det har jag alltid tyckt. Framför allt i tunnlarna där färgen blir till någon odefinierbar orange ton. Jag brukar blunda och endast i korta sekunder släppa in fragment av ljuset. I små doser. Så satt jag där i bilsätet. Kvällen hade varit trevlig och jag var praktiskt taget väldigt nöjd. På radion spelades Kärleken Väntar och jag tänkte att det var för mig, för det är sällan jag hör Kent spelas på radion annars. Jag luktade öl trots att jag bara druckit ett fåtal. Och rök. Hade dragit i mig cigaretter i mängder som nu etsat fast sin tunga doft i varenda hårtest. Ibland röker jag mer när jag inte är helt bekväm med någon. Lite som för att bryta isen. Hasade mig ner i bilsätet, lutade mig mot rutan och blundade. Tittade ut om vartannat. Det var som att jag hållt andan hela kvällen och nu lät all luft fly ut i ett enda andetag. Först nu, efter midnatt, efter kvällens slut, vågade jag släppa taget.
                  Om mig själv.