Vid protesfabrikens stängsel.
Jag står vid en dörröppning och känner mig alldeles för finklädd i onödan. Ser ut över rummet som är fullt av människor och ord, massor av ord. Funderar över varför jag är på en fest där jag aldrig låter någon lära känna mig. Tycker att jag lika gärna kan gå hem men vill ändå stanna kvar. Kanske kommer det fram någon som får mina ord att berätta allt om mig själv. Kanske vågar jag till och med skämta. Det gör jag nästan alltid annars. Fingrar nu istället på mitt glas. Dricker upp vinet alldeles för fort, som för att ha något att göra. Någon tränger sig förbi mig och jag ler lite tafatt när jag flyttar bort. Sätter mig på en stol i ett hörn, fyller glaset och dricker ännu en klunk. Ser ut över rummet som är fullt av människor och ord, massor av ord. Önskar att någon kunde titta åt mitt håll och bara med ögonen se vem jag är.
