jess

Det är så typiskt. Typiskt mig. Att se mina vackra sidor två år senare när jag tappat bort dem. Svängde in hos bokhandlaren vid mig idag. Köpte fyra böcker med ord huller om buller. Det där med dikter känns alltmer som ett lotteri. Versaler, blanka sidor för egna kråkfötter. Konstens nyskapande. Så jävla självmedvetet. Varför inte bara uppskatta en popsång lite mer. Veronica Maggio. Sjunger om blödande hjärtan och jag får så lätt för att döma ut allt sånt som klyschor. Och det svåra som pretentiöst. Då undrar man vem det är som är medveten och pretentiös i sin syn på konst. Äsch. Jag önskar det kunde komma mer naturligt bara. Som för två år sedan. När orden bara fladdrade ur munnen och tanken sprang efter men hann aldrig riktigt ikapp. Nu hinner jag tänka en miljon tankar innan jag skriver och redan innan orden studstat ner har jag fördömt dem. För klyschiga eller för pretentiösa. Kanske ska börja med blanka sidor istället.