jess

Idag har jag och Zedenius käkat skräpmat och repat. Vi har sjungit rösterna hesa, pratat sönder våra tankar, nött timmarna med varandra. Är helt omtumlad av alla ord som min mun format. Är helt snurrig av varje tanke och känsla jag levt mig in i. Varje minne jag tagit mig tillbaka till, varje analys jag har gurglat runt i huvudet. Känner mig nyvaken och intrycksmätt på samma gång. Så sjukt skönt att ensam i tystnad lägga sig i sängen och bara vara, samtidigt som tanken på närhet och omtanke aldrig tycks vara annat än lockande. Kan man få ett behov att sluta finnas? Sudda bort det och välja att inte längta mer. Äh, jag vet inte och analyser har jag fått nog av för idag. Gonatt.