Silent shout.
Jag har kommit på en sak. Nånting med mig själv som jag nog inte visste helt och hållet förut. Inte som nu. Jag tycker inte om när människor har hemligheter, inte vill berätta. Det bästa jag vet är att höra en annan människa öppna sig för mig. Då sjunger min själ. Det är så helande att få vara någon för någon. Att få ett bevis i form av ord att man har vunnit tillit och förtroende. Det är så vackert, precis lika vackert varje gång. Men så blir det tyst ibland, och inte ens när jag försöker dra ur tankarna och känslorna så vill dom höras. Då blir jag rädd och osäker. Famlar ensam runt i mörkret. Tvingas lyssna till mina egna tankar och känslor. Mina egna klagovisor och funderingar. Så vad jag kom på idag är att jag nog hellre tar i andras problem än mina egna. Avgudar varje okänd bekännelse, sanning, klagan. Kanske är det mycket en undanflykt från mig själv och mitt egna inre, men likväl helar dina ord mitt hjärta.
Jag vill inget hellre nu än att du ska börja berätta för mig igen.
