jess

Funderar lite på gamla blogginlägg såhär på kvällskvisten. Har precis tagit en lång, varm, helt fantastisk dusch och ska nu dricka en kopp chaité. Minns ett inlägg om våfflor. Om minnen. Hur man kan ångra att man skapade dem. Nu känner jag lite sådär igen. Att jag nästan ångrar att jag skapade allt det där, för att det blir så krångligt nu efteråt. Det hade varit lättare att bara stannat kvar, varit det vi var, behållt det vi nu slängt bort helt. Istället kastade vi oss in i det, fick allt och förlorade allt. Så nu går jag och nästan ångrar litegrann. Fast jag vet att jag aldrig ångrar någonting i slutändan. Att få allt, att ge sig hän, är värt all jävla skit som det i slutet innebär, det är bara lättare att se det när man inte står mitt i spöregnet.

Funderade dessutom lite kring huruvida jag ger ut för mycket av mig själv i dessa rader. Anonyma läsare som får ta del av utvalda inre tankar och känslor. Så mindes jag ett annat inlägg, som jag klistrar in här nedanför. Ett inlägg som påminde mig om hur mycket jag älskar att visa mig mänsklig. Jag vet att alla ni, iskalla som känslosvallande, känner något, tänker något, lever i något. Och jag tycker det är befriande att lämna ut mig själv, att sänka ribban. Åsikter finns alltid, och tyckande uppstår alltid. Men vad spelar det för roll egentligen? Vi är alla människor och jag älskar att visa att jag är mänsklig, med brister och fel liksom alla andra. Och herregud vad jag har växt dessa år. Som person. Jag tillåter mig själv att bara vara på ett helt annat sätt än förut och jag har nog aldrig mått såhär bra i mig själv förut, oberoende av livets nyanser. En annan sak jag tänkte på när jag bläddrade igenom blogginläggen. Aja, natti natti.

"Precis som Romeo.