jess

Åh herregud vad det ibland är förödande att spara minnen i text, små detaljer som man annars skulle glömt bort. Att sitta och läsa gamla blogginlägg, tas tillbaka till en tid som ligger död, förbrukad, kan inte vara annat än laddat med ängslan. Det var så lätt att se det i stora drag. Minnas en fin tid, och en fulare tid. Inte minnas en gul ballong du blåste i ansiktet på mig så att jag skrattade högt. Inte minnas en promenad du tog ner i vinterkvällen för att köpa frukt. Inte minnas en kärlekslåt nynnandes av två röster på vägen hem från en park. Då kan inte hjärtat annat än brista ut i en sorglig undran över vad fan det var som hände. Och jag vet att det ligger så mycket mer invävt i fina meningar om små kärleksbevis. Att det fanns en verklighet som inte alltid handlade om ballonger och frukt och låtar om kärlek. Det är bara det att jag på nytt upptäcker att vi hade en fin verklighet också, att vi delade en bedårande, ärlig och vacker kärlek som jag nästan förträngt.