Green eyes.
Allt oftare har jag börjat sätta dig i relation till annat. Prata om dig som en referens, en jämförelse. Relaterar till oss. Det är nästan lite skrämmande hur livet tog fart efter att jag gick därifrån. Jag hade trott att allt skulle stanna upp, att livet skulle bli tyst och att jag skulle fastna i ett mörkt vakuum. Att det istället sprang vidare och lämnade kvar såret efter dig helt oberört, att jag nästintill oberörd gick vidare, känns såhär i efterhand så jävla konstigt. Tidigare hade jag ältat och geggat in mig i sorgen precis som jag gjort alla gånger förut, men det var som att någon gav mig en knuff rätt ut i farten och jag bara drogs med. Tyckte det var konstigt när du pratade om att smälta saker och ting. För mig hade saker aldrig smält in, pusselbitarna aldrig fallit på plats, för att de helt enkelt slutade existera. I samma stund som vi tog slut, försvann allting i tomma intet. Det var som att någon tryckt på delete och raderat allt på en och samma gång, den dagen. Jag minns att jag vaknade upp dagen efter och var ovan i kläderna men samtidigt så kändes allt så naturligt. Som att livet hade börjat. Jag hade hittat hem. Hudlös men samtidigt starkare än någonsin. Att inse att jag redan efter denna korta tid, för det är bara två månader sedan, nu pratar om dig som någon för länge sedan är bara så märkligt. Men jag är så långt ifrån det redan nu. Jag är på andra sidan jordklotet och minns bara lite kort att jag var någonstans där borta förut, men att det faktiskt nu är en hel lång resa sedan.
