jess

Satt just och betraktade min vackra lavalampa som jag en gång fick av min morfar. Intensivt och nästan plastigt rött lyser den. Jag känner mig lite som en av de där bubblorna. I samma kupa flyter jag upp upp, för att sedan falla långt ner och sedan flyta upp igen. Förändrar form, men aldrig rutin. När man är på botten finns bara en väg och det är upp, och när man är där högt i skyarna kan man bara ramla neråt. Så bittert i förenklad form. Livet känns just nu lika plastigt som den där röda färgen.