True colors.
Ibland stannar det upp. Man kan se sig om och tycka att allt stämmer och ändå känna att precis allt är fel. När det inte går att ta på, när det inte finns något trauma, inget bråk, ingen förlust att skylla på. En känsla som bara uppstår, som finns där fastän du gjort allt för att hindra den från att tränga sig på. Och när du inte hittar någon anledning skäms du. Att skapa sitt eget elände är inte vackert. Att känna sig ensam i ett rum fullt av människor finns ingen rätt till. Ändå är det så. Att vi är ensamma med vårt eget. Vi kan prata och berätta och dela med oss av allt som försigår i huvud och hjärta och själ och kropp och liv. Vi kan ha människor som lyssnar, människor som pratar, som finns där och håller en i handen och ändå, ändå är vi själva. Vi är själva med att vara oss själva. Vi är ensamma om att vara vi. För när den som lyssnat går eller den som pratat tystnar, den som hållit handen släpper den, står vi kvar och är fortfarande mitt i.
