jess

Jag stod där. Stum av chocken, förbryllad av vändningen. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta, så jag gjorde både och. Lät livet skölja över mig. Red ut vågen, den smärtsamma vågen som tog mig, ensam och sårbar. Tyst stod jag där och tyckte synd om mig själv som än en gång dragit nitlotten. Kastade den på marken, stampade demonstrativt på den som om det skulle få oturen att vända. Kände mig som den mest ensamma människan i världen, alldeles för ensam för att det skulle spela någon roll hur ensam jag faktiskt var.

När sorgen blev tyst. Skrek långt inom mig, men alldeles för långt in för att någon skulle höra. När hoppet lyste med sin frånvaro, gjorde mig paralyserad. Livet. En livslång vän. Fiende. Följeslagare. Att längta framåt, vilja börja om, vilja dra en ny lott. Varje gång vill jag göra mig sårbar igen och varje gång förbannar jag mig själv för att jag vill det. Varför låter inte minnen av att falla mig påminnas om smärtan? Varför stirrar jag mig blind på mina ärr för att sedan nonchalera dem?

Därför att det är lättare att kasta sig in i en ny kärlek än att ta hand om resterna av en gammal.