jess

Jag hatar mig själv för att jag kan sakna, inte dig, men det. Sakna att strosa runt två stycken människor och leta kläder, dela omklädningsrum och kyssar. Jag kan sakna att gå ikapp en lång, lång väg i kylan för att komma in till ett tänt hus. Ett mörkt rum med tända ljus på en pinnstol. Jag kan sakna att släcka lampan, famla sig fram till sängen och krypa ner två stycken kroppar bredvid varann. Jag kan sakna att vakna upp till en lördag, sitta i köket och lösa korsord, laga omelett, dricka smoothie och tillsammans vilja fånga dagen. Jag kan sakna att ligga under en filt, med huvudet mot en annan människa, i soffan, och se på dålig tv fastän närheten i sig är tillräcklig. Jag kan sakna att dra mina fingrar genom kort hår, röra vid andra läppar, byta blickar. Jag kan sakna att stå i en rulltrappa, på varsitt trappsteg och prata om dagen som varit. Hålla i varandras händer, sitta två på en tunnelbana och vara tysta, dela musik i varsin hörlur. Jag kan sakna att sitta i baksätet på en bil, vara noga med orden, se menande på varandra som att man delar en hemlighet, småprata med familjen. Jag kan sakna att smsa onödiga meningar på lektionerna av önskan att hela tiden vara nära. Jag kan sakna allt med att vara två. Motgångar som medgångar. Det är någonting visst med att dela på så många plan. Dela så många stunder, situationer, tankar, känslor, drömmar, timmar, platser, händelser. Tror jag måste tillåta mig själv att få sakna litegrann. Släppa på stoltheten och helt enkelt kunna säga att, jag saknar tvåsamheten.