Kom änglar.
Ligger i min säng och ser upp i taket. Upp på stringhyllan. På den där boken. "Mannens dikt om kärlek". Det första jag minns är du och jag i en båt. Det var dagen vi hade längtat till och byggt upp drömmar kring så länge. Dagen vi förväntade oss att det skulle lagas på nåt sätt. Vi gjorde allt för att det skulle bli så fint och minnesvärt som möjligt, ändå kändes det bara krystat och fel. Minns att vi satt där i båten efter en picknick på en ö. Du rodde och jag satt med boken. Läste högt dikter om kärlek, försökte skapa en stämning, uppfylla en fantasi. Du blev mest irriterad och snäste åt mig att lägga bort boken och hjälpa till att ro. Ändå fortsatte jag läsa. Inte för din skull, men för min. För att jag ville försöka. När du tyckte allt annat blev viktigare än det allra viktigaste. När vi bortsåg från kärleken för att hålla båten i schakt. Vi satt kvar, vi välte inte, men vi älskade inte heller. Din kärlek fanns inte kvar. Jag minns så starkt att det gjorde ont i hela mig och att jag fick en stor klump i magen när jag insåg att jag kunde överrösa dig med kärleksdikter och brännande ord, men förgäves. Du hade redan slutat se mig, redan slutat älska mig. Men jag fortsatte läsa. Inte för din skull, men för min.
