jess

Blir ju ändå sådär. Längtande. Trötta ögon. Vill bara ge upp på nåt sätt. Som i ett spel. Man ger upp och går därifrån. Kan stänga av. Det är konstigt att lasset av en kan kännas tyngre än av två. Vill bara slå siffrorna, höra pipet, din röst i andra änden och så berätta precis allt jag tänker. Men det går ju inte. Jag kan inte prata med dig. Och inte dig. Eller dig, eller dig. Så jag sitter och ignorerar tankarna. Men likväl känns det. Lika mycket känner jag för det.