jess

Du strödde verkligen salt i såren. I mina sår. Så satt du och tyckte synd om dig själv för att jag klagade över smärtan. För att jag sträckte mina armar efter vad som än kunde dämpa det onda. Stilla det onda. Du hade svårt att förstå. Att ett plus tre plus två plus ett får bäggaren att rinna över tillslut. Att det inte var bara den enda gången. Eller den andra. Men jag har hört att det finns fler som du. Som inte ser hela bilden. Som rullar in sina handlingar i vad som på ytan kan bedömas som rätt. Rentvå samvetet, inte se sanningen. De nyanser som vilar i varje handling. Och att handlingar läggs på hög och blir flera i en. Hela bilden. Och du strödde så mycket salt i mina sår att smärtan tillslut fick mig att inbilla mig att det var något jag själv skapade, hittade på. Så jag fick gråta i tystnad och plåstra om mig själv. Räknade saltkornen som en och en kanske verkade harmlösa men som tillsammans fick mig att förtvina av smärta. Hela bilden levde i mig, i mina sår. Ändå räknade du dina handlingar och var nöjd med att det på ytan kunde bedömas som rätt och att samvetet ditt var rent.