Harvest Moon.
Försov mig. Lite med flit. Rationalisering typ. Fortuna har pallrat sig iväg till skolan och kvar här sitter jag i rosa-svart döskallepyjamas och ser på nyhetsmorgon. Är hungrig och kaffesugen och skall förtära därefter. Mina ögon är fortfarande nyvakna och likaså mitt huvud. Varenda tanke jag tänker hänger kvar lite för länge och tar över mig i slowmotion. Därför, mycket viktigt att välja mina tankar såhär denna morgon.
Jag hade en plan igår. Idag är den inte densamma. Inte imorgon och inte igår. Det är så det är nu för tiden. Jag ändrar mig, och ändrar mig igen. Är schizofreni personifierad. Vill allt och ingenting, känner för mycket och för lite osv blabla. Bäst är det när jag är med folk, gör saker, då flyter allting på och jag bara dras med. När jag är själv ser jag rödljus framför ögonen, stannar upp, faller ner, hit, dit, hittar på tankar och känslor, vill ha dig fast jag inte vill ha dig, saknar dig fast jag inte saknar dig.
Och jag vet. Jag vet att du vet. Men jag tror inte att du vet att jag vet. Haha. Garnnystan. Krångel krångel. Hörru, du vet att du gör det värre än vad det behöver vara. Du vet att det kan vara så mycket lättare, och bättre. Och jag vet att det där jag sa i parken kanske var drastiskt. Jag kanske klippte bandet lite väl hårt och snabbt och sprang därifrån nöjd och glad. Jag inser nu att det kunde gjorts lättare. Men samtidigt. Du hällde ju sakta salt i mina sår och skrubbade i det samtidigt som du bara såg på mig sådär iskallt. Den där förbannade blicken som jag stod ut med hela våren. Se mig, se mig. Hur länge kan man tråna efter någons ögon, någons blick? Allt jag gjorde då gjorde jag för dig.
Du förstår väl att det var ett rus att släppas fri sedan? Att jag kanske tappade bort det där ödmjuka när jag mötte andras ögon. Ögon som såg mig. Du förstår nog varför jag satt och log när du fortsatte vara kall och hård mot mig. Jag hade ju insett att dina ögon inte var de enda som kunde se, även fast jag nog helst ville bli sedd av dig. Helst ville ha dig. Jag ville ville ville så fruktansvärt, smärtsamt mycket, men det räckte ju inte till, det såg vi båda två. Lotta love. Då visste jag att du hade gett upp och fan va ont det gjorde och fan va jag inte ville erkänna för mig själv att jag visste.
Så det blev som det blev och det är som det är. Du är fortfarande kall och hård. Alltid. Kall och hård. Och jag försöker fortsätta le. Men det börjar springa ikapp, ruset börjar lägga sig. Hur länge kan man le åt någon som har slagit på en och fortsätter göra det, oavsett hur fri man är? Så snälla du. Vi kan väl säga att ingen är vinnare. Jag kände mig som det länge. Jag vann min egna tillit och självkänsla. Men om ingen är vinnare, eller båda om så passar bättre, då kan vi väl ändå mötas på en jämn, jävla nivå? Försöka vara allt det där vi lovade varann. Eller nästan i alla fall.
Och jag vet att du vet precis var du har mig. Jag väljer att ge dig det. Jag väljer att ge dig mina ord, mina tankar och känslor. Så att du vet precis, precis var du har mig. Så ser jag hur du leker med det. Hur du gör det svårare för mig. Och jag ler. Du är kall och hård, och jag ler.
Jag hade en plan igår. Idag är den inte densamma. Inte imorgon och inte igår. Det är så det är nu för tiden. Jag ändrar mig, och ändrar mig igen. Är schizofreni personifierad. Vill allt och ingenting, känner för mycket och för lite osv blabla. Bäst är det när jag är med folk, gör saker, då flyter allting på och jag bara dras med. När jag är själv ser jag rödljus framför ögonen, stannar upp, faller ner, hit, dit, hittar på tankar och känslor, vill ha dig fast jag inte vill ha dig, saknar dig fast jag inte saknar dig.
Och jag vet. Jag vet att du vet. Men jag tror inte att du vet att jag vet. Haha. Garnnystan. Krångel krångel. Hörru, du vet att du gör det värre än vad det behöver vara. Du vet att det kan vara så mycket lättare, och bättre. Och jag vet att det där jag sa i parken kanske var drastiskt. Jag kanske klippte bandet lite väl hårt och snabbt och sprang därifrån nöjd och glad. Jag inser nu att det kunde gjorts lättare. Men samtidigt. Du hällde ju sakta salt i mina sår och skrubbade i det samtidigt som du bara såg på mig sådär iskallt. Den där förbannade blicken som jag stod ut med hela våren. Se mig, se mig. Hur länge kan man tråna efter någons ögon, någons blick? Allt jag gjorde då gjorde jag för dig.
Du förstår väl att det var ett rus att släppas fri sedan? Att jag kanske tappade bort det där ödmjuka när jag mötte andras ögon. Ögon som såg mig. Du förstår nog varför jag satt och log när du fortsatte vara kall och hård mot mig. Jag hade ju insett att dina ögon inte var de enda som kunde se, även fast jag nog helst ville bli sedd av dig. Helst ville ha dig. Jag ville ville ville så fruktansvärt, smärtsamt mycket, men det räckte ju inte till, det såg vi båda två. Lotta love. Då visste jag att du hade gett upp och fan va ont det gjorde och fan va jag inte ville erkänna för mig själv att jag visste.
Så det blev som det blev och det är som det är. Du är fortfarande kall och hård. Alltid. Kall och hård. Och jag försöker fortsätta le. Men det börjar springa ikapp, ruset börjar lägga sig. Hur länge kan man le åt någon som har slagit på en och fortsätter göra det, oavsett hur fri man är? Så snälla du. Vi kan väl säga att ingen är vinnare. Jag kände mig som det länge. Jag vann min egna tillit och självkänsla. Men om ingen är vinnare, eller båda om så passar bättre, då kan vi väl ändå mötas på en jämn, jävla nivå? Försöka vara allt det där vi lovade varann. Eller nästan i alla fall.
Och jag vet att du vet precis var du har mig. Jag väljer att ge dig det. Jag väljer att ge dig mina ord, mina tankar och känslor. Så att du vet precis, precis var du har mig. Så ser jag hur du leker med det. Hur du gör det svårare för mig. Och jag ler. Du är kall och hård, och jag ler.
Kommentarer
Trackback
