Please please please.

Det kryper i min kropp. En oro. En rastlös viskning som ber om mer och samtidigt mindre. Jävla kärlekstörstande varelse. Bitterljuva själ. Förevigt bunden till frågor. Alla vill nog bli räddade. För jävla lätt att lägga det i någon annans händer, klä det i vackra ord och kalla det kärlek. Ensamhetens kval. Täpp till alla hål, låt inget ta sig ut eller in. Ständigt sysselsätta sig. Med tiden lär man känna sig själv mer, och med ens mindre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0