jess

Sitter och lyssnar på "Nu kan du få mig så lätt". För många gånger har jag gått sönder till ljudet av uppgiven, uppriven kärlek. Jag har som en klump i halsen, fast i hjärtat. När det värker på ett gnagande sätt, som en oro, en rastlöshet. För första gången känner jag att varenda ord i den där låten är mitt. Jag hade en naiv tanke om att olycklig kärlek aldrig mer skulle nå mig. Du är så jävla tyst och jag vågar inte ens öppna munnen. Om jag rör mig nu så faller jag bort. Vill aldrig mer känna något för dig. Se hur du inte vill ta i mig, och veta precis hur det känns när du gör det. Jag hatar den här kylan. Känner den allt för väl. Hade lovat mig själv att aldrig mer ge mig till någon som stöter mig i sina kanter. Och jag har inte gett mig till dig. Mitt hjärta har gett bort sig självt.