I still haven't found what I'm looking for.
Ey people. Ändrade planer. Blev ingen sleepover och ingen mattehjälp. (Sorry Anno!) Istället har jag försökt plugga lite och mest tagit det lugnt vilket jag tror jag behövde. Snart är läroverksfejd-festen och jag hade egentligen tänkt att gå och peppa till med Sara innan och allt det där, men både min hälsa och plånbok hindrar mig. Jag har seriöst 35kr kvar att leva på de närmaste tre veckorna. Det kommer aldrig gå. På riktigt. Helt omöjligt.
En läskig sak som jag känt de senaste dagarna är att jag har börjat få en helt annan inställning till livet. Jag vet inte om det är en bättre eller sämre en, men ny känns den. Lite mer "go with the flow"-perspektiv, med en touch av en potentiell 85-årig tants tillbakablick på sitt liv ihop med tanken "ja, det var det..." Det senare känns definitivt lite skrämmande. En ny rädsla jag har fått är att åldras, och så sitter jag här och ser på mitt liv som om det redan vore över. Visst drömmer jag och fantiserar om framtiden - för att jag vet att den finns där (jag är ju medveten om att jag är bara är 16 och att jag har hela livet framför mig) men det känns så långt borta, utom räckhåll. Jag har aldrig varit så nöjd med min tillvaro som nu, men den är jämn. Och jag behöver ett uppvaknande, en chock lik en kalldusch. Jag behöver känna att jag lever. Så jag har omedvetet skapat en lösning. Jag har blivit en överdriven optimist med en oförståelig entusiasm över händelser andra helst önskar bort. Jag ser det fina i det fula, och jag försöker inte ens, jag bara ser det. Min mamma har alltid haft den förmågan och jag har alltid sett det som en positiv egenskap som jag mer än gärna velat ta del av. Men nu tickar den som en dödens klocka. Och jag ser mitt liv passera i revy. För jag vill inte vara nöjd. När man är nöjd slår man sig till ro. När man är nöjd vill man inte ha mer. Och jag vill ha så mycket mer. Jag vill inte passivt ge upp om förändring och säga att det blev som det blev. Inte nu. Jag vill leva. Inte ge upp om livet. Eller tappa tron på det. Att livet självt inte skulle kunna tillfredställa utan att ens egna syn på det är enda vägen till ett lyckligt liv. Så får det inte vara. För jag vill dras med, inte dra med. Jag vill inte fånga livet, jag vill att det fångar mig.
En läskig sak som jag känt de senaste dagarna är att jag har börjat få en helt annan inställning till livet. Jag vet inte om det är en bättre eller sämre en, men ny känns den. Lite mer "go with the flow"-perspektiv, med en touch av en potentiell 85-årig tants tillbakablick på sitt liv ihop med tanken "ja, det var det..." Det senare känns definitivt lite skrämmande. En ny rädsla jag har fått är att åldras, och så sitter jag här och ser på mitt liv som om det redan vore över. Visst drömmer jag och fantiserar om framtiden - för att jag vet att den finns där (jag är ju medveten om att jag är bara är 16 och att jag har hela livet framför mig) men det känns så långt borta, utom räckhåll. Jag har aldrig varit så nöjd med min tillvaro som nu, men den är jämn. Och jag behöver ett uppvaknande, en chock lik en kalldusch. Jag behöver känna att jag lever. Så jag har omedvetet skapat en lösning. Jag har blivit en överdriven optimist med en oförståelig entusiasm över händelser andra helst önskar bort. Jag ser det fina i det fula, och jag försöker inte ens, jag bara ser det. Min mamma har alltid haft den förmågan och jag har alltid sett det som en positiv egenskap som jag mer än gärna velat ta del av. Men nu tickar den som en dödens klocka. Och jag ser mitt liv passera i revy. För jag vill inte vara nöjd. När man är nöjd slår man sig till ro. När man är nöjd vill man inte ha mer. Och jag vill ha så mycket mer. Jag vill inte passivt ge upp om förändring och säga att det blev som det blev. Inte nu. Jag vill leva. Inte ge upp om livet. Eller tappa tron på det. Att livet självt inte skulle kunna tillfredställa utan att ens egna syn på det är enda vägen till ett lyckligt liv. Så får det inte vara. För jag vill dras med, inte dra med. Jag vill inte fånga livet, jag vill att det fångar mig.
Kommentarer
Trackback
