Precis som Romeo.

Ibland glömmer jag att du också är dödlig. Att alla ni är det. Att smärta existerar i alla världar. Jag filtrerar bara för dåligt. Gråter öppet när stenarna slår emot mig. Och glömmer bort att också du gråter. Vet det du så stolt visar mig. Är förblindad det du så misstroget gömmer. För det är först nu när jag är befriad från stenar och smärta som jag på riktigt ser. Det är nu jag ser att du också brister ibland.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0