Poles apart.
Efter en lång stunds nattänkande igår och allmänt dösittande, satte jag på älsklingarna Pink Floyd på datorn vars skärm jag stängde av, och lade mig i sängen. Somnade efter en stunds ännu mera tänkande, haha. Tänkte först skriva om allt mitt tänkande här, men insåg sedan att jag i längden nog inte vill ge ut mig själv så mycket. Speciellt när jag inte ens vet vilka ni är som läser detta. Men men, tycker ändå jag är ganska duktig på att vara känslomässig här i bloggen, hehe. Måste bara påminna alla om att jag ofta överdriver, så ta allt med en nypa salt, så blir resten bra!
Förresten såg jag någon intervju på youtube igår med Kenza och hon på The Voice vars namn jag inte minns för tillfället. De snackade om det där med att dela med sig av sitt känsloliv (främst det lite jobbigare och "sämre"). Kom då på mig själv med att jag kanske är för öppen i bloggen. Det är så lätt när man skriver att man får med allt sånt, och ännu lättare är det just för att man inte ser läsarna framför sig - man vet inte vilka det är. Hade jag vetat precis vilka det var som läste, kanske jag skulle hoppa över en och annan känslosvallande rad. Men jag kanske bör göra det ändå. Eller är det det som gör att man vill läsa? Hmm...
Förresten såg jag någon intervju på youtube igår med Kenza och hon på The Voice vars namn jag inte minns för tillfället. De snackade om det där med att dela med sig av sitt känsloliv (främst det lite jobbigare och "sämre"). Kom då på mig själv med att jag kanske är för öppen i bloggen. Det är så lätt när man skriver att man får med allt sånt, och ännu lättare är det just för att man inte ser läsarna framför sig - man vet inte vilka det är. Hade jag vetat precis vilka det var som läste, kanske jag skulle hoppa över en och annan känslosvallande rad. Men jag kanske bör göra det ändå. Eller är det det som gör att man vill läsa? Hmm...
Kommentarer
Trackback
