jess

Det är galet. Galet, galet, galet.
Mina fina the Kooks och Mötley Crue kommer till Peace & Love i sommar. Har i för sig vetat det ett tag, men inte riktigt insett hur stort det kommer vara att se dem. Lyssnar, eller snarare lyssnade, galet mycket på Kooks förut och blev helt förälskad i Mötley efter att ha läst världens bästa bok "The Dirt". Men så svider det till lite, känns lite fel liksom. För den person som jag borde uppleva det stora ögonblicket med, är den där han som jag, kanske otippat nog, förknippar med båda dessa band och som jag inte träffar längre. Det känns liksom lite fel.

Jag kan inte gå och se Mötley, eller Pink Floyd heller för den delen, utan att han som fick mig att upptäcka dem är med. Det är som att få en biobiljett i present och inte gå med den som gav den, eller som att inte låta den som berättar allt för dig först av alla vara den första som du berättar för. Det är som tysta löften man avger. Nu är det du och jag i det här och så är det. Det finns inte utan varken dig eller mig. Vi får det här att vara, att finnas, att existera. Pink Floyd låter liksom inte likadant längre, nu är det bara jag kvar. Jag och Pink Floyd. Halva grejen är borta. Och Mötley kommer nog inte vara lika bra utan den där rockern jag upptäckte dem med. Men vafan.
Kooks + Mötley + Jessi = PAAAAAAAAAARTY!