jess

Helvete. Nu är jag också sjuk, liksom halva Sverige. Vaknade med kramper i hela kroppen och världens feber. (Tror inte att gårdagens promenad gjorde mig särskilt gott faktiskt.) Som tur är lindrar alvedon ganska rejält.

Det jag saknar nu är någon att hålla om, någon som bryr sig även när jag är ett vrak. Jag hade en sådan person i mitt liv förut, men vi gled isär. Livet hände - som Jude Law så vackert förklarar det i  "My blueberry nights". Jag blir alltid depp när jag är sjuk. Det bryter ner mig för stunden, både fysiskt och psykiskt. Därför drömmer jag.

Jag drömmer om vårveckan jag ska spendera i Paris, om den planerade sensommarhelgen med Coldplay i Danmark och om att så småningom ha lite mindre "vinter i hjärtat". Just nu smärtar dock min kropp så pass mycket att jag knappt känner att det röda dunkar där någonstans inom mig. Shit, vad sjukdom förändrar mig... Självömkan here we go. Ciaaaao.