Ain't no sunshine.
WOHO. Jag och The Annas skulle ha ett litet första rep idag, men trummorna var visst hemma hos mor min så blev plain and simple guitar, song and piano. Basen ligger gömd någonstans så inte heller den hade vi. Men det var kul! To be continued liksom.
Har inte hunnit plugga ett schit idag, så måste ägna resten av denna afton till att göra det. Temat krympar ihop sig nu och som alltid är det stress-stress-stress sista veckorna, och som alltid har man skjutit upp allt till dagen d(eadline).
Förövrigt var jag galet skakis idag. Något som börjar bli en vana. Kanske har det att göra med att jag försöker dämpa mitt tuggande sockerberoende med konstant kaffedrickning? Eller så håller jag väl på att bli mentalsjuk av all kyla och mörker. (Börjar ärligt talat känna mig schizofren.) På tal om mörker och kyla, och i samband med det längtan efter sommar, snackade jag och Anna om att det ligger något speciellt över denna vinter som på ett skrämmande sätt känns evig. Det känns liksom som att sommaren inte kommer komma tillbaka. Man har liksom blivit nerdragen i någon slags grå uppgiven gegga som suger ut allt hopp ur en. Depp, here i come! Nej, men det är bara att hålla ut.
Idag fick jag världens craving efter sensommaren förra året. Augusti till exempel. Jag var så otroligt lycklig då. Du kom. Solen hade redan i maj väckt liv i oss och vi var så där härligt avslagna som man är en ljummen sommarkväll. Trots att jag kände dig, att jag visste precis hur du var - vem du var, öppnade du en ny värld för mig. Det bleka röda inom mig blev starkare, nyanser av färger jag aldrig sett kröp fram i mig. Och du bara stod där och log. Och allt var bara så rätt. Men så blev det September och allt gick i bitar. Träden tappade sina löv och vi tappade bort det där röda, de där nyanserna. Vi blev beiga måsten och du log inte längre. Jag, tillsammans med iskalla vindar, hade suddat bort allt det vackra. Nu blev det ärligt. För ärligt. Vinterns mörker kvävde vårat ljus och vi gav upp. Bland allt det färglösa gav vi upp. Vi hade allt och inget att släppa taget om. Nu är jag fast i vintern som redan sugit musten ur mig. Jag tvingas dras med det som gjort mig allra ondast. Därför saknar jag sommaren så otroligt. För med sommaren väcks man till liv igen. Man är inte fast i den här dvalan.
Men nu måste jag plugggga och äta maten som redan hunnit kallna. PUSS PUSS.
Har inte hunnit plugga ett schit idag, så måste ägna resten av denna afton till att göra det. Temat krympar ihop sig nu och som alltid är det stress-stress-stress sista veckorna, och som alltid har man skjutit upp allt till dagen d(eadline).
Förövrigt var jag galet skakis idag. Något som börjar bli en vana. Kanske har det att göra med att jag försöker dämpa mitt tuggande sockerberoende med konstant kaffedrickning? Eller så håller jag väl på att bli mentalsjuk av all kyla och mörker. (Börjar ärligt talat känna mig schizofren.) På tal om mörker och kyla, och i samband med det längtan efter sommar, snackade jag och Anna om att det ligger något speciellt över denna vinter som på ett skrämmande sätt känns evig. Det känns liksom som att sommaren inte kommer komma tillbaka. Man har liksom blivit nerdragen i någon slags grå uppgiven gegga som suger ut allt hopp ur en. Depp, here i come! Nej, men det är bara att hålla ut.
Idag fick jag världens craving efter sensommaren förra året. Augusti till exempel. Jag var så otroligt lycklig då. Du kom. Solen hade redan i maj väckt liv i oss och vi var så där härligt avslagna som man är en ljummen sommarkväll. Trots att jag kände dig, att jag visste precis hur du var - vem du var, öppnade du en ny värld för mig. Det bleka röda inom mig blev starkare, nyanser av färger jag aldrig sett kröp fram i mig. Och du bara stod där och log. Och allt var bara så rätt. Men så blev det September och allt gick i bitar. Träden tappade sina löv och vi tappade bort det där röda, de där nyanserna. Vi blev beiga måsten och du log inte längre. Jag, tillsammans med iskalla vindar, hade suddat bort allt det vackra. Nu blev det ärligt. För ärligt. Vinterns mörker kvävde vårat ljus och vi gav upp. Bland allt det färglösa gav vi upp. Vi hade allt och inget att släppa taget om. Nu är jag fast i vintern som redan sugit musten ur mig. Jag tvingas dras med det som gjort mig allra ondast. Därför saknar jag sommaren så otroligt. För med sommaren väcks man till liv igen. Man är inte fast i den här dvalan.
Men nu måste jag plugggga och äta maten som redan hunnit kallna. PUSS PUSS.
Kommentarer
Trackback
