Tell me it's not true.
Klockan är halv två, vilket är ungefär det senaste jag varit uppe det här lovet. Har hållt förvånansvärt bra på rutinerna och lyckats fånga dagarna rätt bra. Förutom idag. Eller ja, innesittar-dagar är ju också nödvändiga och bra ibland. Och då passar väl en säsong True Blood och lite överbliven knäck perfekt!? När jag är ensam (=inte fastklistrad vid Oscars sida... eller någon annans heller för den delen) har jag så mycket tankar att tänka. Sånt jag annars bara trycker undan. Sånt jag inte vill lyfta upp i dagsljuset inför alla andra, men som ändå behöver få lite utrymme i skallen. Inte för mycket dock. Då blir man bara djupt nergrävd i skiten. Men en dag eller så är rätt passande. Oturligt nog har jag inga planer för imorgon mer än att se klart på vampyrserien och tänka lite fler tankar. Kanske passa på att äta upp lite mer av julresterna. Beundra granen litegrann. Och visst är det väl trevligt. Lugn och ro. Frid. Ändå bultar orden i mitt huvud. Ett tryckande samvete. Carpe Diem. Jag vill ju trots allt inte bli djupt nergrävd i skiten.
